Det var ett landskap i vattenfärg, som jag hade skänkt åt förestånderskan, till erkänsla för hennes medverkan till min förmån inför komitén; och hon hade sedan försett taftan med glas och ram.
»Ack, hvad den är vacker, miss Jane! Jag är säker på att sjelfva ritmästarn der hemma inte skulle kunna måla en vackrare; om de unga damernas egna vill jag inte tala, för det är då inte alls ditåt. Kan ni fransyska också?»
»Ja, Bessie, jag kan både läsa och tala det.»
»Och ni kan väl sy och brodera med?»
»Ja.»
»Åh, ni är ju en fullärd dam, då, miss Jane! Jag visste väl jag, att ni skulle bli det. Ni ska nog ta er fram, om era slägtingar bry sig om er eller inte. Men det var sant, det var någonting som jag ville fråga er om: har ni någonsin hört något från er fars anhöriga?»
»Nej, aldrig någonsin.»
»Jaså; ni mins ju, att mrs Reed alltid sade, att de voro fattigt och föraktligt folk; låt också vara att de möjligtvis kunna vara fattiga, men nog tror jag att de äro lika mycket herrskapsfolk som Reeds. Ty en dag, för nära sju år sedan, kom en mr Eyre till Gateshead och ville se er; frun sa att ni var i en skola femtio mil derifrån. Han såg då mycket ledsen ut, ty han hade inte tid att söka upp er; han skulle resa ut i främmande land, och fartyget skulle segla från London en eller två dagar derefter. Han såg riktigt ut som en gentleman, och jag gissade, att han var bror till er far.»
»Hvad var det för ett främmande land som han skulle fara till, Bessie?»
»Det var en ö, flera tusen mil bort, der man gör vin, har taffeltäckaren sagt mig.»
»Madeira, kanske?» frågade jag.
»Ja, så var det — så hette den.»
»Han reste således dit?»
»Ja, han stannade inte många minuter vid Gateshead. Mrs Reed var mycket högdragen mot honom; hon kallade honom se’n för en ’lumpen krämare.’ Min man tror att han var vinhandlare.»
»Förmodligen,» svarade jag, »eller kanhända kontorist eller agent åt en sådan.»
