Bessie och jag samtalade ännu en timme om forna tider, men sedan var hon tvungen att lemna mig. Jag träffade henne åter helt hastigt följande morgon vid Lowton, under det jag väntade på diligensen. Vi skildes slutligen vid värdshusporten derstädes; hvar och en af oss for sin väg; hon for tillbaka till Gateshead och jag steg upp i vagnen, som skulle föra mig till nya pligter och ett nytt lif i de okända trakterna kring Millcote.
ELFTE KAPITLET.
Ett nytt kapitel i en roman är liksom en ny akt i ett
skådespel, och då jag denna gång uppdrager ridån, så
måste du, kära läsare, föreställa dig ett rum på värdshuset
i Millcote, försedt med samma slags storblommiga
papperstapeter, som alltid finnas i ett värdshusrum, samma slags
matta, samma slags möbler, samma prydnader på
spiselkanten, samma kopparstick på väggarna, dessutom ett
porträtt af Georg den Tredje och ett annat af prinsen af Wales,
äfvensom en tafla föreställande Wolfes död. Rummet är
upplyst af skenet från en ur taket nedhängande lampa och
af den muntra flammande eldbrasan, bredvid hvilken jag
sitter insvept i min resdrägt; min muff och mitt paraply
ligga på bordet, och jag försöker att vid elden värma mina
stelnade och frusna lemmar, som i sexton timmar varit
utsatta för den fuktiga Oktober-kylan. Klockan fyra på
morgonen lemnade jag Lowton, och klockan i tornuret slog
just nu åtta.
Ehuru jag sålunda på allt sätt tyckes ha det trefligt och beqvämt, vill jag likväl nämna för dig, kära läsare, att det icke ser lika lugnt ut i mitt inre. Jag trodde att det skulle vara någon emot mig, när diligensen stannade, jag såg mig bekymrad omkring, då jag steg ned ur vagnen, och väntade att få höra mitt namn uttaladt och att se något åkdon vänta der för att föra mig till Thornfield; men ingenting i den vägen var synligt, och då jag frågade en af kyparne, om någon hade varit der för att fråga efter miss Eyre, erhöll jag blott ett nekande svar. Jag hade
