»Vi ha henne här för att sy och hjelpa huspigan Lea med hennes sysslor,» fortsatte mrs Fairfax; »hon är visserligen inte oförvitlig i somliga afseenden, men hon förrättar sitt arbete ordentligt nog. Nå, hur har det gått för er nya elev på förmiddagen?»
Samtalet öfvergick nu på Adèle och fortsattes till dess vi kommo till de ljusa och vänliga lägre regionerna. Adèle kom springande mot oss i förstugan och ropade:
»Mesdames, vous êtes servies! (mina damer, bordet är dukadt!) och tillade: »J’ai bien faim, moi!» (Jag är mycket hungrig!).
Middagen var färdig och väntade på oss i mrs Fairfax’ rum.
TOLFTE KAPITLET.
Det löfte om stillhet och frid, som mitt första vänliga
mottagande vid Thornfieldhall tycktes tillförsäkra mig, blef
ej sviket vid en närmare bekantskap med sjelfva stället och
dess invånare. Jag fann mrs Fairfax verkligen vara, hvad
hon vid första åsynen föreföll, en saktmodig och vänlig
qvinna med en temligen god uppfostran och ett temligen
godt förstånd. Min elev var ett lifligt barn, som hade
blifvit bortskämdt och bortklemadt och som derföre
understundom var något ostyrigt; men då hon helt och hållet
var anförtrodd åt min omsorg och ingen oförståndig
inblandning från något håll någonsin hindrade mig i mina
planer till hennes förbättring, glömde hon snart sina små
nycker och blef lydig och läraktig. Hon egde inga
utmärkta vare sig naturanlag eller karaktersdrag; hvarken
hennes känsla eller smak var så synnerligen utvecklad, så
att den höjde henne öfver barnets vanliga ståndpunkt, men
ej heller fanns det hos henne något fel eller någon last,
som stälde henne nedanom densamma. Hon gjorde rätt
goda framsteg och hyste för mig en liflig, om också
kanhända ej så särdeles djup tillgifvenhet, och genom sin
enkelhet, sitt glädtiga prat och sina bemödanden att behaga
mig, ingaf hon mig i sin ordning en tillräcklig grad af