deltagande och välvilja för att vi skulle finna nöje i hvarandras sällskap.
I förbigående sagdt skall detta utan tvifvel anses såsom ett hårdt och kallsinnigt språk utaf dem som högtidligt predika om barnens englalika natur och om deras pligt, hvilka fått i uppdrag att vårda deras uppfostran, att för dem hysa en nästan till afguderi gränsande kärlek och hängifvenhet; men jag skrifver icke för att smickra föräldrars egenkärlek eller för att upprepa hala tungors prat eller lägga hyende under skrymteriet, utan jag skrifver endast sanningens språk. Jag hyste en samvetsgrann omsorg om Adèles välgång och framsteg och en lugn tillgifvenhet för hennes lilla personlighet, liksom jag för mrs Fairfax hyste tacksamhet för hennes vänlighet emot mig och fann nöje i hennes sällskap, i mån af den lugna aktning hon hade för mig och på grund af saktmodet i hennes lynne och karakter.
Man må tadla mig, om man vill, då jag vidare tillägger, att jag stundom, när jag i all ensamhet för mig sjelf gjorde en promenad utåt egorna, när jag gick nedåt grindarna och genom dem såg utåt landsvägen, eller när jag (under det att Adèle lekte med Sofie, och mrs Fairfax gjorde geléer i handkammaren), gick uppför de trapporna, upplyfte falldörren och, sedan jag uppnått taket, såg ut öfver de fjerran fälten och kullarna och mot den dunkla horizonten — att jag, säger jag, i sådana stunder önskade mig förmåga att kunna se bort öfver denna gräns, att jag längtade att blicka ut i den verksamma verlden, i städer, i trakter fulla af lif, som jag väl hört talas om, men aldrig sett; att jag då önskade mig mera praktisk erfarenhet än jag egde, mera ungänge med mina medmenniskor och mera bekantskap med olika slag af karakterer, än jag här hade tillfälle till. Jag värderade det goda som fanns hos mrs Fairfax och likaledes det goda hos Adèle; men jag trodde på tillvaron af ett annat slags godhet, som var ännu förträffligare, och hvad jag trodde på, det önskade jag ock att se.
Hvem tadlar mig väl? Utan tvifvel många och man skall kalla mig missnöjd och ombytlig. Men jag kunde ej hjelpa det; i min natur låg en rastlös oro och sträfvan, som stundom förorsakade mig smärta. Min enda tröst i
