min goda och snälla mamsell J.)», begaf jag mig af på min spatserfärd.
Marken var hårdfrusen, luften klar och lugn, vägen enslig. Jag gick fort, till dess jag blef varm, hvarefter jag saktade min gång, för att riktigt njuta af det nöje, som sjelfva stunden och stället skänkte mig. Kyrkklockan slog tre just som jag gick förbi klockstapeln. Stundens behag låg i den annalkande skymningen, den långsamt nedgående solen, med dess allt blekare och blekare strålar. Jag befann mig nu på ungefär en mils afstånd från Thornfield, på ett fält, som om sommaren var rikt på vilda törnrosor och om hösten på nötter och björnbär, och der äfven nu ett och annat korallsmycke lyste på nypon- och hagtornsbuskarna; men ställets största behag låg dock i dess fullkomliga enslighet och orörliga stillhet. Om ock en vindflägt rörde sig, kunde den ej här göra något buller, ty det fanns ej ett enda träd, bland hvars blad eller grenar den kunde prassla, och de aflöfvade hagtorns- och haselbuskarna stodo der lika stela och orörliga, som de hvita och glatta stenar, hvarmed vägen var belagd. Rundt omkring på alla sidor lågo vidsträckta fält, hvarest ingen boskap nu betade, och de små foglarna, hvilka för tillfället sutto här och der i häckarna, sågo ut som enskaka rödbruna blad, dem höststormarna glömt att sopa med sig.
Vägen gick uppföre, ända fram till Hay. Sedan jag hunnit ungefär halfvägs, satta jag mig ned på en klifstätta, som öfver häcken ledde ut åt fältet. Jag svepte kappan omkring mig och gömde händerna i muffen, och sålunda kände jag ej kölden, ehuru den var ganska skarp, såsom man väl kunde märka af den tjocka isskorpa, som täckte vägen, hvilken vid ett för några dagar sedan hastigt inträffadt töväder blifvit öfversvämmad af en liten bäck, nu stelnad och frusen. Från den plats der jag satt kunde jag se ned öfver Thornfield; det gemla herresätet med sina tinnar och gråa murar var det förnämsta föremålet i dalen der nedanom, den mörka skogen med sina gamla kajnästen begränsade den vestra horizonten. Jag dröjde till dess solen i guld och purpurglöd sjönk ned bakom träden och vände mig derefter mot öster.
Öfver kullens topp framför mig höjde sig månen; ännu temligen blek, tilltog den dock med hvarje ögonblick
