Om denne främling hade smålett mot mig och varit vänlig och skämtsam, när jag vände mig till honom, om han med ett glädtigt tack hade afslagit mitt tillbud af hjelp, skulle jag gått min väg och icke känt någon håg att förnya mina frågor; men den resandes kärfhet och ovänlighet gjorde mig fullkomligt trygg, och jag bibehöll min plats, ehuru han vinkade till mig att gå, och sade:
»Jag kan omöjligt lemna er så här sent på aftonen på detta ensliga ställe, förrän jag får se om ni förmår att åter stiga till häst.»
Han såg på mig, då jag yttrade detta; hittills hade han knapt bevärdigat mig med en enda blick.
»Jag tycker att ni borde hålla er hemma,» sade han, »om ni har ett hem här i trakten. Hvarifrån kommer ni?»
»Der borta ifrån, och jag är alldeles inte rädd att vara sent ute då det är månljust. Jag vill med största nöje skynda efter hjelp till Hay, om ni önskar det; jag skall i alla fall gå på posten med ett bref.»
»Ni bor der borta, säger ni? — menar ni den der bygnaden?» sade han och pekade på Thornfield Hall, som just nu fullkomligt upplystes af månens bleka sken och som man nu helt tydligt kunde urtkilja från den angränsande skogen, hvilken mot den vestra ljusa horisontan aftecknade sig såsom en ofantlig skugga.
»Ja, min herre.»
»Hvem rår om det stället?»
»Mr Rochester.»
»Känner ni mr Rochester?»
»Nej, jag har aldrig sett honom.»
»Han bor då inte der?»
»Nej.»
»Kan ni då säga mig hvar han är?»
»Nej.»
»Ni är således ingen af tjenarne på slottet. Ni är —» Han tystnade och kastade en forskande blick på min klädsel, hvilken, såsom vanligt, var helt enkel: en kappa af svart merino och en hatt af svart kastor, intetdera af dessa plagg tillräckligt fint för en förnäm dams kammarjungfru. Han tycktes ha svårt att komma till någon slags öfvertygelse om hvad jag var; jag beslöt att hjelpa honom.
»Jag är guvernanten i huset.»