han ej hade lust att fästa den ringaste uppmärksamhet vid oss, ty han lyfte icke en gång på hufvudet, då vi nalkades.
»Här är miss Eyre», sade mrs Fairfax på sitt vanliga lugna sätt.
Han böjde nu på hufvudet, men utan att taga sina ögon från hunden och barnet.
»Bed miss Eyre sitta ned», sade han, och det var någonting i den tvungna och stela böjningen på hufvudet, i den otåliga ehuru höfliga tonen, som tycktes säga: »Hvad tusan rör det mig, om miss Eyre är här eller inte? Jag känner för det närvarande ingen böjelse att samtala med henne.»
Jag satte mig ned helt obesvärad. Ett artigt och belefvadt emottagande skulle sannolikt gjort mig förlägen, ty jag skulle icke genom något behag eller någon finhet å min sida kunnat besvara det. Men nu kände jag mig fullkomligt otvungen vid denna hans buttra helsning, och det visserligen icke opassande, men dock kärfva och nyckfulla i hans sätt lade hela fördelen på min sida. Dessutom hade hans excentriska uppförande någonting retande, och jag kände mig nyfiken att se hvad som vidare skulle följa.
Han satt der som en bildstod, utan att hvarken tala eller röra sig. Mrs Fairfax tycktes anse det alldeles nödvändigt att någon visade sig älskvärd och intagande, och hon började derföre att tala. Vänlig, såsom vanligt — och, såsom vanligt, litet långtrådig — beklagade hon honom för alla de myckna göromål han haft under dagens lopp, och huru svårt det måtte ha varit för honom just nu, då han var plågad af den ledsamma vrickningen; derefter berömde hon det tålamod och den fördragsamhet, som han hade visat.
»Var god och gif mig en kopp thé», var det enda svar hon erhöll.
Hon ringde genast på klockan, och så snart théservisen var inburen började hon med brådskande ifver ordna koppar, skedar m. m. Jag och Adèle gingo fram till bordet; men vår stränga herre lemnade ej sin plats.
»Vill ni vara god och gifva mr Rochester hans kopp?» sade mrs Fairfax till mig; »Adèle kunde möjligtvis spilla.»
Jag gjorde som hon bad mig. Då han tog koppen ur min hand, utropade Adèle, som tyckte att det nu var
