några föräldrar, så har ni väl ändå några slags slägtingar: några farbröder, morbröder eller tanter?»
»Nej, inga som jag någonsin sett.»
»Och ert hem?»
»Jag eger intet hem.»
»Hvar bo då edra bröder och systrar?»
»Jag har hvarken bröder eller systrar.»
»Hvem rekommenderade er då till denna plats?»
»Jag annonserade, och mrs Fairfax svarade på min annons.»
»Ja», sade den goda frun, som nu åter kände sig hemmastadd i samtalet, »och jag tackar hvarje dag försynen för det val som jag med dess hjelp gjorde. Miss Eyre har varit ett ovärderligt sällskap för mig, och för Adèle en öm och omsorgsfull lärarinna.»
»Gör er inte något besvär med att gifva henne ert förord», invände mr Rochester; »loftal göra ingen inverkan på mig; jag tänker sjelf skapa mitt omdöme. Hon började med att narra omkull min häst.»
»Huru!» utropade mrs Fairfax.
»Och det är henne som jag har att tacka för min vrickning.»
Nu såg den goda enkan alldeles förvirrad ut.
»Har ni någonsin bott i en stad, miss Eyre?»
»Nej.»
»Har ni lefvat mycket i sällskap?»
»Nej, visst inte; jag har aldrig haft några andra att umgås med än eleverna och lärarinnorna vid Lowood, och nu med invånarne på Thornfield.»
»Har ni läst mycket?»
»Endast de böcker som kommit i min väg, och de ha hvarken varit talrika eller särdeles undervisande.»
»Ni har ju då lefvat en nunnas lif — ni är då utan tvifvel väl inöfvad i religiösa former och ceremonier. Brocklehurst, som, efter hvad jag vill minnas, har öfverinseendet öfver Lowood, är ju prest, eller huru?»
»Ja.»
»Och förmodligen tillbads han af alla eleverna, liksom en församling af fromma systrar vanligen plägar tillbedja sin andliga styresman?»
»O nej, visst inte!»
