»Inte? Ni är mycket kallsinnig. Huru! En novis inte tillbedja sin prest! Det der låter hädiskt.»
»Jag tyckte inte om mr Brocklehurst, och om denna känsla var jag inte ensam. Han var en sträf man; ehuru stel och högdragen, blandade han sig dock i allting. Han klipte af vårt hår, och för hushållnings skull köpte han oss så dåliga nålar och dålig tråd, att vi knapt kunde sy dermed.»
»Det var en mycket dålig hushållning», anmärkte mrs Fairfax, som nu åter fått tag i samtalstråden.
»Och var detta det hufvudsakliga och förnämsta af hans förbrytelser?» frågade mr Rochester.
»Han lät oss svälta under den tid som han ensam hade öfverinseendet öfver matinrättningen, innan komitén var tillsatt. Han plågade oss med långa föreläsningar en gång i veckan, och om aftnarna måste vi läsa böcker, som han sjelf hade skrifvit och som inte handlade om annat än straff och fördömelse och som uppjagade vår fantasi, då vi skulle gå till sängs.»
»Huru gammal var ni då ni kom till Lowood?»
»Omkring tio år.»
»Och ni tillbringade der åtta år; ni är således aderton år nu?»
Jag böjde jakande mitt hufvud.
»Aritmetiken är nyttig, ser ni; utan dess hjelp skulle jag inte varit i stånd att gissa er ålder. Det är svårt att bestämma den, då anletsdragen och utseendet äro så ombytliga, som fallet är med er. Nå, hvad lärde ni er vid Lowood? Kan ni spela piano?»
»Något litet.»
»Naturligtvis; det är det vanliga svaret. Gå in i biblioteket — var god och gå dit, skulle jag säga. — Ursäkta det befallande i min ton; men jag är van att säga: ’Gör det’, och det blir genast gjordt; och jag kan inte ändra mina gamla vanor för er skull. Gå derföre in i biblioteket, tag ett ljus med er och lemna dörren öppen; sätt er vid pianot och spela något.»
Jag lydde hans befallning och gick.
Efter några minuter ropade han: »Nu är det nog. Jag kan höra, att ni verkligen spelar något litet, liksom
