kanten af de lätta skyar, ur hvilka denna uppenbarelse af Aftonstjernan höjde sig.
Den tredje taflan visade ett väldigt isberg, som höjde sig ur vågorna under polarkretsens vintriga himmel; ett flammande norrsken, med sina lansformiga, tätt sammanträngda tungor, omfattade hela horisonten. Undanträngande dessa föremål, höjde sig på taflans förgrund ett hufvud — ett jättelikt hufvud, böjdt mot isberget och hvilande deremot. Tvenne sammanknäpta utmärglade händer, hvilka stödde pannan, höllo en dunkel slöja som dolde de nedra anletsdragen; man kunde icke se mer än en fullkomligt färglös panna och ett stelt och ihåligt öga, beröfvadt hvarje annat uttryck än det af den hemskaste förtviflan. Öfver hjessan och bland vecken af ett likt en turban sammanvridet svart draperi, tunt och obestämdt som ett moln, glimmade i form af diadem en ring af bleka lågor, i stället för ädelstenar, infattad med gnistor af djupaste glöd. Den bleka stålringen var »bilden af en kunglig krona»; och hvad som denna smyckade, var »gestalten utan skepnad eller form».
»Var ni lycklig då ni målade dessa taflor?» frågade mr Rochester.
»Jag var med hela min själ upptagen deraf, och, ja, jag var äfven lycklig. Med ett ord, målandet af dessa taflor skänkte mig ett af de lifligaste nöjen som jag någonsin erfarit.»
»Nå, det vill då inte säga mycket. Edra nöjen torde, efter er egen berättelse, inte just varit så särdeles många; men jag förmodar att ni, då ni sammansatte och målade dessa sällsamma färger, vistades i denna drömverld, der konstnären så mycket älskar att dväljas. Satt ni långa stunder i sänder vid ert arbete?»
»Jag hade ingenting annat att göra, emedan det var ferier. Också satt jag vid mitt arbete från morgon till middag, från middag till afton, och de långa sommardagarna gynnade i hög grad den brinnande lust jag kände inom mig.»
»Och ni kände er nöjd med resultatet af denna er ansträngda flit?»
»Långt derifrån. Jag plågades tvärtom af det stora afståndet mellan idéen och dess utförande: jag hade vid
