»Husbonde! Är han min husbonde? Är jag då en tjenare?»
»Nej, ni är sämre än en tjenare, ty ni gör inte rätt för hvad ni får. Sitt nu bara stilla och tänk öfver er elakhet.»
De hade under tiden fört mig in i det af mrs Reed anvisade rummet och satt mig ned på en stol: jag försökte i ögonblicket springa upp derifrån, men deras händer hejdade mig genast.
»Om ni inte sitter stilla, skola vi binda fast er,» sade Bessie. »Miss Abbot, låna mig edra strumpeband; mina skulle hon genast slita sönder.»
Miss Abbot vände sig om för att från ett af sina bastanta ben aflinda det nödiga bandet. Dessa förberedelser och den ökade skymf dessa bojor skulle föra med sig gjorde mig något lugnare.
»Tag inte af dem,» ropade jag; »jag ska inte röra mig ur stället.»
Till yttermera visshet höll jag mig med begge händerna fast vid stolen.
»Nå, kom ihåg att ni sitter stilla då,» sade Bessie.
Sedan hon förvissat sig om att jag verkligen var stilla och lugn, släppte hon sitt tag, och derpå stälde sig hon och miss Abbot framför mig med korslagda armar och sågo på mig med mörka och forskande blickar, som om de tviflade på att jag hade mitt förstånd i behåll.
»Hon har aldrig gjort så förut,» sade slutligen Bessie, vänd till kammarjungfrun.
»Ja, men det har alltid legat och grott i henne,» var svaret. »Jag har ofta sagt frun min tanke om barnet, och hon har alltid hållit med mig. Hon är en falsk unge, och jag har aldrig sett en flicka vid hennes år med så mycken förställningskonst.»
Bessie svarade icke, men vände sig strax derpå till mig och sade:
»Ni bör komma ihåg, miss, att ni står i stor förbindelse hos mrs Reed; hon föder er och har er i sitt hus, och om hon skulle taga sin hand ifrån er, så skulle ni komma på fattighuset.»
På dessa ord hade jag ingenting att svara; de voro ej nya för mig: från min spädaste barndom mindes jag
