»Är miss Eyre der?» frågade nu husets herre, i det han till hälften reste sig upp för att se åt dörren, vid hvilken jag ännu stod.
»Ah! jaså; kom fram och sätt er här.»
Han drog härvid en stol fram till sin egen.
»Jag tycker icke om barns joller», fortfor han; »ty hos en gammal ungkarl, sådan som jag, kan det naturligtvis inte uppväcka några angenäma minnen. Det skulle för mig vara odrägligt att tillbringa en hel afton mellan fyra ögon med en sådan liten sladdrare. Drag inte er stol längre bort, miss Eyre, sätt er just der jag stälde den — det vill säga, om ni vill vara så god. Fördömme dessa artigheter! Jag glömmer dem ständigt. Inte heller kan jag just så särdeles med enfaldiga och beskedliga gamla fruar. Apropos, jag måste ha in min; det går inte an att försumma henne: hon är en Fairfax, eller har åtminstone varit gift med en sådan, och blodet är alltid tjockare än vattnet, påstår ordspråket.»
Han ringde och skickade en inbjudning till mrs Fairfax, som snart infann sig med sin stickkorg i handen.
»God afton, min fru; jag skickade efter er för ett välgörande ändamål: jag har förbjudit Adèle att tala med mig om de presenter hon erhållit; och hon är nu nära att qväfvas af öfversvallande känslor. Var nu så god och blif hennes åhörarinna och sällskap: det skall säkert bli en af de mest välgörande handlingar ni någonsin utöfvat.»
Adèle fick också icke sigte på mrs Fairfax, förr än hon ropade henne fram till soffan och genast fylde hennes sköte med samtliga leksaker af porslin, elfenben och vax, som den lilla pappasken innehöll, hvarvid hon alltjemt utbröt i förklaringar och utrop på sådan bruten engelska, hvaraf hon var mäktig.
»Sedan jag uppfyllt en god värds pligter», fortfor mr Rochester, »och lemnat mina gäster tillfälle att underhålla och roa hvarandra, får jag väl ha rättighet att tänka på mitt eget nöje. Miss Eyre, drag er stol litet längre fram: ni sitter för långt bort; jag kan inte se er utan att ändra min beqväma ställning i denna stol, något som jag ingalunda har fallenhet för att göra.»
Jag gjorde som jag var ombedd, ehuru jag verkligen hellre hade sett att jag hade fått förbli litet mer i skuggan;
