genomfor mig; han tycktes gissa dess mening och svarade mig, som om jag hade tydligt uttalat den:
»Ja, ja; ni har rätt: jag har sjelf många fel; jag vet det och önskar inte att öfverskyla dem, det försäkrar jag. Gud ska veta att jag inte borde vara sträng mot andra; jag har en förfluten lefnad, en kedja af handlingar att öfverväga och betrakta inom mitt eget bröst och som väl skulle kunna draga mina gäckande löjen och bittra anmärkningar från min nästa mot mig sjelf. J mitt tjuguförsta år inträdde jag, eller, rättare sagdt, inkastades jag (ty lik andra syndare, ser jag gerna att jag får kasta halfva skulden på ett oblidt öde och ogynnsamma förhållanden) på en orätt väg och har sedan dess aldrig återfunnit den rätta kosan. Jag kunde dock blifvit en helt annan menniska; jag kunde ha blifvit lika god som ni, förståndigare och nästan lika ren och oskyldig. Jag afundas er er sinnesfrid, ert rena samvete, ert obefläckade minne. Ja, ett minne utan fläck eller besmittelse måste vara en utsökt skatt — en outtömlig källa till de renaste njutningar — inte sant, min unga vän?»
»Hurudant var väl ert eget minne, när ni var aderton år, sir?»
»Jo då var det som det borde vara: rent och klart som en källas spegel; intet orent flöde hade då ännu förvandlat det till en stinkande pöl. Vid aderton år var jag fullt ut er jemlike. Naturen hade ämnat mig till en god menniska, miss Eyre, en af det bättre slaget, och som ni ser, är jag det dock inte. Ni skulle kanske vilja säga, att ni inte ser det; åtminstone smickrar jag mig med att läsa någonting sådant i ert öga (i förbigående sagt, så tag er till vara för hvad ni säger med edra blickar; jag tror mig temligen väl förstå det språket). Nå väl, jag är ingen skurk, så mycket kan jag försäkra er; ni tror det ej heller och vill inte tilldela mig en så föraktlig utmärkelse; men till följd af omständigheter, snarare än af naturlig böjelse (jag tror så åtminstone) jag är en vanlig hvardagssyndare, utfaren i alla dessa små futtiga förströelser, med hvilka den rike och verldsligt sinnade söker att fylla sitt tomma lif. Ni undrar kanske på att jag gör er denna bekännelse; men jag kan försäkra er, att ni mången gång under er lefnad skall finna er utvald till en ofrivillig förtrogen af edra
