bekantas hemligheter. De skola, liksom jag nu, instinktlikt märka att det icke så mycket ligger i er natur att tala om er sjelf, som fast mer att lyssna till hvad andra tala om sig sjelfva; de skola äfven märka att ni inte lyssnar med något föraktfullt hån öfver deras obetänksamhet, utan med ett slags medfödd sympati, icke mindre tröstande och uppmuntrande derföre att den ej ger sig luft i några braskande ord och försäkringar.»
»Hur vet ni — hur kan ni gissa till allt detta, sir?»
»Jag vet det ganska väl och derföre fortfar jag ungefär lika obesväradt, som om jag nedskrefve mina tankar i en dagbok. Ni vill säga att jag borde höjt mig öfver omständigheterna; jag borde det också verkligen, jag medger det; men ni ser att så ej är förhållandet. Då ödet misshaudlade mig, hade jag inte nog förstånd att förbli lugn, utan jag blef ursinnig och urartade sålunda från mitt bättre jag. Om nu en lättsinnig narr äcklar mig med sin lumpna liderlighet, kan jag dock inte smickra mig med att vara bättre än han: jag är tvungen att erkänna, att han och jag stå på samma punkt. Jag önskar att jag icke hade vacklat — Gud vet att jag önskar det! Frukta samvetsqvalen, om ni någonsin blir frestad att synda, miss Eyre — samvetsqvalen förgifta lifvet.»
»Ångern säges kunna bota dem, sir.»
»Nej, det kan den inte. Endast en fullständig omvändelse är i stånd att bota dem; och jag skulle kunna vara mäktig en sådan omvändelse — jag eger ännu styrka dertill — om — men hvad är det värdt att tänka på det, insnärjd, nedtryckt och fördömd som jag är? För öfrigt, efter som nu en gång lyckan är mig oåterkalleligen förnekad, så har jag åtminstone rätt att söka skaffa mig så mycket nöje af lifvet som möjligt, och det vill jag också göra, kosta hvad det vill.»
»Men då skall ni ju allt mer vanslägtas från er sjelf, sir?»
»Det är möjligt; men, lika godt, hvarföre skulle jag bekymra mig om det, endast jag ständigt kan förskaffa mig nya och ljufva nöjen? Och jag kan förskaffa mig sådana, lika ljufva och friska som den vilda honing bien samla på heden.»
»Men de skulle lemna en bitter eftersmak, sir.»
