godt: mitt hjerta var nyss ett likhus, hädanefter skall det bli ett altar.»
»För att säga sanningen, sir, förstår jag er alldeles inte; jag kan inte vidare fortsätta detta samtal, emedan det redan gått öfver min fattning. Endast en sak vet jag: ni sade att ni inte är så god som ni skulle önska att vara, och att ni beklagade er egen ofullkomlighet — endast en sak förstår jag: det yttrande ni nyss hade, att ett befläckadt samvete är en ständig fördömmelse på jorden. Det tyckes mig att ni, om ni endast uppriktigt och allvarligt ville det, med tiden kunde bli sådan ni sjelf önskade och att, om ni med i dag började ändra ert tänke- och handlingssätt, ni inom några år skulle kunna ha samlat ett förråd af minnen, till hvilka ni med nöje och tillfredsställelse kunde vända edra tankar.»
»Riktigt tänkt och väl sagdt, miss Eyre, och i detta ögonblick håller jag med all makt på att stenlägga helvetet.»
»Hvad menar ni, sir?»
»Jo, jag nedlägger goda föresatser, hvilka jag tror skola vara lika starka och varaktiga som flinta. Hädanefter skola mina sällskaper och mitt lefnadsmål blifva helt annorlunda än hittills.»
»Och bättre äfven?»
»Ja, bättre — så mycket bättre som rent guld är bättre än uselt slagg. Ni synes misstro mig; men jag misstror inte mig sjelf; jag känner mitt mål och mina bevekelsegrunder och i detta ögonblick utfärdar jag en lag, lika orubblig som de Persers och Meders, att båda äro goda och riktiga.»
»Det kunna de inte vara, sir, om de behöfva nya stadgar för att gifva dem gällande kraft.»
»Och likväl äro de det, miss Eyre; ehuru de behöfva en ny stadga: utomordentliga omständigheter fordra utomordentliga medel.»
»Det är en farlig grundsats, sir, och man behöfver inte vara skarpsynt för att se att den lätt kan leda till missbruk.»
»Ni tankedigre filosof! så är det verkligen; men jag svär er vid mina husgudar, att jag inte skall missbruka den.»
