»Ni är endast menniska, sir, och kan lätt fela.»
»Det är sant; så är det äfven med er — än sedan?»
»Jo, en svag odödlig borde inte tillvälla sig en makt, som endast det fullkomliga väsendet med säkerhet kan bruka.»
»Hvilken makt?»
»Jo, den att om ett ovanligt och af moralen ej sanktioneradt handlingssätt säga: ’Detta är rätt.’»
»’Detta är rätt’ — det är just det rätta ordet; ni har uttalat det.»
»Nå, så låt det vara rätt, då,» sade jag i det jag reste mig upp. Jag ansåg det nemligen för helt och hållet onyttigt att fortsätta ett samtal, som för mig var en mörk och oförklarlig gåta; jag kände derjemte att jag åtminstone för det närvarande var ur stånd att intränga uti och uppfatta karakteren hos den med hvilken jag talade och erfor derföre den känsla af osäkerhet, att icke säga oro, som vanligen åtföljer öfvertygelsen om en bestämd okunnighet.
»Hvart ämnar ni gå?»
»Jag måste laga att Adèle kommer i säng; hennes vanliga timme är redan öfverskriden.»
»Ni är rädd för mig, derföre att jag talar som en sfinx.»
»Ert språk är gåtfullt, sir; men ehuru jag känner mig något förbryllad, är jag likväl inte rädd.
»Ni är rädd — er egenkärlek fruktar för ett möjligt misstag.»
»Ja, i den meningen fruktar jag alltid — jag har ingen lust att tala dumheter.»
»Men om ni gjorde det, så skulle det säkert ske på ett så lungt och allvarligt sätt, att jag otvifvelaktigt komme att misstaga det för idel förstånd. Skrattar ni aldrig, miss Eyre? Gör er inte besvär med att svara — jag ser att ni skrattar sällan; men ni kan skratta rätt godt: tro mig, ni är ej mera af naturen sträng och sträf till lynnet, än jag är lastbar. Men tvånget vid Lowood hänger ännu qvar i er och bevakar edra anletsdrag, dämpar er röst och hämmar edra rörelser, och ni fruktar att i närvaro af en medmenniska — kalla honom far, bror, husbonde, eller hvad som helst — skratta för muntert, tala för fritt, röra er för
