danser!» (Än mina strumpor då? och mina skor? Vänta, så ska jag dansa.)
Vid dessa ord utbredde hon sin klädning och började chassera omkring rummet, till dess hon kom fram till mr Rochester, då hon lätt svingade sig omkring på tåspetsen och derefter nedföll på knä framför honom och utropade:
»Monsieur, je vous remercie mille fois de votre bonté» (jag tackar er, min herre, för er godhet); derpå reste hon sig åter upp och tillade: »C’est comme cela que maman faisait, n’est-ce pas, monsieur?» (Så gjorde mamma, inte sant?)
»Jo, precis», blef svaret; »och på sådant sätt lockade hon äfven mitt engelska guld ur mina engelska fickor. Äfven jag har en gång varit ung och oerfaren, miss Eyre — ja, nära nog lika oerfaren som ni. Denna min ungdoms och okunnighets vår är nu emellertid förbi; men den har i mina händer qvarlemnat denna lilla franska blomma, hvilken jag i vissa ögonblick skulle önska att vara utaf med. Inte längre värderande den rot från hvilken hon uppskjutit, hyser jag endast en ringa tillgifvenhet för denna blomma, särdeles när hon ser så konstlad ut som just nu. Jag behåller och vårdar henne snarare af den katolska grundsatsen, att med en god handling söka försona många, stora eller små, synder. Jag vill en annan gång förklara er allt detta. Godnatt!»
FEMTONDE KAPITLET.
Mr Rochester uppfylde äfven kort derefter sitt löfte.
Det var en eftermiddag, då han händelsevis mötte mig och Adèle ute på egorna; och under det att den senare lekte med Pilot och sin fjäderboll, bad han mig att spatsera med honom fram och tillbaka i en björk-allé, der vi hela tiden hade den unga flickan i sigte.
Han berättade då att hon var dotter af en fransk operadansös, vid namn Céline Varens, för hvilken han, en gång, som han sade, hade hyst en »stor passion». Denna passion hade Céline tyckts återgälda med om möjligt ännu större
