något mindre väl afpassade fråga; men jag misstog mig; uppväckt ur sitt dystra tankegrubbel, vände han sina ögon emot mig, och den mörka skuggan tycktes vika från hans panna.
»Ah, det var sant; jag hade förgätit Céline! Nåväl, låt oss återvända till henne. Då jag såg min förtjuserska komma in, åtföljd af en kavaljer, tyckte jag mig höra ett hväsande ljud: svartsjukans gröna orm höjde sig i vågiga ringlar från den månbelysta balkongen, gled så sakta innanför min väst och åt sig inom några ögonblick en väg till mitt hjertas innersta kammare. Besynnerligt!» utropade han, i det han åter plötsligt afvek från sitt ämne. »Besynnerligt, att jag skulle välja er, min unga dam, till en förtrogen af allt detta; och ännu besynnerligare att ni lyssnar dertill så lugnt, som om det vore den vanligaste sak i verlden, att en person sådan som jag berättar om sina operameträsser för en städad, oerfaren flicka, sådan som ni. Dock, den sista omständigheten förklarar den första, såsom jag redan förut anmärkt: ni, med ert orubbliga allvar, ert eftertänksamma lynne och er förtegenhet, är liksom skapad att mottaga hemliga förtroenden. Dessutom vet jag allt för väl med hvad slags natur jag har att göra; jag vet att den inte är öppen för dåliga intryck; att den inte lätt ska besmittas; att den är högst ovanlig och snart sagdt egen i sitt slag. Lyckligtvis har jag inte heller för afsigt att tillfoga den någon skada; och äfven om jag ville det, skulle det likväl inte lyckas mig. Ju mera ni och jag samtala med hvarandra, desto bättre; ty på samma gång jag är ur stånd att fläcka er rena själ, kan ni deremot uppfriska och förädla mitt hjerta.»
Efter denna afvikelse återtog han ånyo tråden af sin berättelse på följande sätt:
»Jag stannade qvar på balkongen. — ’De komma väl ändå förr eller senare in i hennes boudoir’, tänkte jag för mig sjelf: ’jag vill emellertid lägga mig i bakhåll.’ Jag sträckte derföre min hand in genom det öppna fönstret, drog för gardinen och lemnade endast så stor öppning att jag kunde se hvad som föregick der innanför; derpå tillsköt jag sakta fönstret, men dock så, att jag genom springan kunde höra de båda älskandes ljufva hviskningar. Sedan detta var gjordt, drog jag mig tillbaka till min stol;
