ögonblickligaste behofven; var blind och döf för hennes skrik, hysteriska anfall, böner, bedyranden, konvulsioner etc., samt uppgjorde med vikomten om ett möte i Boulognerskogen följande morgon. Jag hade också det nöjet att på sagd tid träffa honom; lemnade en kula i hans tunna, spinkiga arm, svag som en kycklings vinge, och trodde att jag nu afslutat mina affärer med hela sällskapet. Men olyckligtvis hade Varens ett halft år före vår skilsmessa skänkt mig den der lilla slinkan Adèle, hvilken hon påstod vara min dotter. Måhända är hon det också, ehuru jag inte i hennes ansigte är i stånd att upptäcka något spår af en sådan slägtskap; Pilot är sannerligen vida mera lik mig än hon. Några år efter sedan jag brutit min förbindelse med modern öfvergaf hon sitt barn och rymde till Italien med en musikant eller en sångare. Jag erkände visserligen inte något grundadt anspråk å Adèles sida att bli upptagen och vårdad som mitt barn, och jag gör det inte heller nu, ty jag är inte hennes far; men då jag hörde att hon var öfvergifven och hjelplös, tog jag det stackars kräket bort från Paris’ orenlighet och elände och öfverflyttade henne hit, för att frisk och sund uppväxa på en engelsk landtgårds helsosamma mark. Mrs Fairfax hade den lyckan att få er att åtaga er hennes uppfostran; men nu, då ni vet att er lärjunge är en fransk teaterflickas olagliga afkomma, ska ni kanhända få andra tankar om er plats och er skyddling; ni torde komma till mig någon dag med den underrättelsen, att ni funnit en annan plats — att ni ber mig se mig om efter en annan guvernant, etc. — eller hur?»
»Nej — Adèle har ingen skuld till hvarken sin mors eller edra fel; jag håller af henne, och nu då jag vet att hon i viss mening taget är fader- och moderlös — öfvergifven af sin mor och icke erkänd af er, sir — ska jag sluta mig ännu närmare till henne än förut. Hur skulle jag väl kunna föredraga det bortskämda älsklingsbarnet i en rik familj, som kanske skulle betrakta sin guvernant endast såsom en ledsam och obehaglig person, framför ett stackars öfvergifvet barn, som sluter sig till henne som till en vän?»
»Ah! ser ni saken från den synpunkten? Men jag måste gå in nu, och ni med; ty det börjar bli mörkt.»
Men jag stannade ännu en stund ute med Adèle och
