mod i detta ögonblick just icke det starkaste. Jag satte mig upp i sängen och lyssnade. Ljudet hade tystnat.
Jag försökte åter att sofva; men mitt hjerta klappade af ängslan och oro; mitt sinneslugn var rubbadt. Klockan långt bort i förstugan slog tu. I samma ögonblick föreföll det mig som om något rörde vid min kammardörr, som om någon, som famlade sig fram i mörkret längs det mörka galleriet, farit öfver den med sina fingrar. »Hvem är der?» ropade jag. Ingen svarade. Förskräckelsen isade i mitt blod.
Plötsligt föll det mig nu in, att det kunde vara Pilot, som, då köksdörrn händelsevis stod öppen, ej sällan begaf sig upp och lade sig vid tröskeln till mr Rochesters rum. Jag hade sjelf flera gånger sett honom ligga der om morgnarna. Denna tanke lugnade mig något. Jag lade mig åter ned. Stillhet lugnar nerverna; och då en ostörd tystnad åter rådde öfver hela huset, började jag ånyo känna sömnens annalkande. Men det var af ödet beslutet att jag ej skulle få sofva denna natt. En dröm hade knappast nalkas mitt öra, förr än den flydde, bortskrämd af en icke så litet hemsk tilldragelse.
Det var ett demoniskt skratt — lågt, hest och djupt — frammumladt, såsom det tycktes, alldeles vid nyckelhålet till min kammardörr. Min säng stod så, att jag låg med hufvudet helt nära dörren, och jag tänkte först att det hånskrattande spöket stod vid min bädd — eller snarare satt nedhukadt vid min hufvudgärd; men då jag satte mig upp och såg mig omkring, kunde jag ej upptäcka något. Under det jag satt sålunda och stirrade, upprepades emellertid det onaturliga ljudet, och jag hörde nu att det kom från andra sidan om väggen. Min första instinklika rörelse var att springa upp och skjuta för rigeln, derpå ropade jag ånyo:
»Hvem är der?»
Det enda svaret var några hesa strupljud, åtföljda af ett stönande läte. Strax derefter hördes steg gå genom korridoren mot trappan till tredje våningen. En dörr hade nyligen blifvit gjord, för att tillstänga denna trappa; jag hörde den öppnas och tillslutas, och allt var åter tyst.
»Var detta Grace Poole? Och är hon besatt af en ond ande?» frågade jag mig sjelf.
Det var mig emellertid omöjligt att vara längre ensam
