Har ni talt om för husbond’ att ni hörde ett skratt?» frågade hon.
»Jag har inte haft tillfälle att få tala vid honom denna förmiddag.»
»Tänkte ni inte på att öppna er dörr och se ut i korridoren?» frågade hon vidare.
Det föreföll mig som om hon ville examinera mig och utan att jag skulle märka det aflocka mig behöfliga upplysningar. I detsamma föll den tanken mig in, att om hon upptäckte att jag kände eller misstänkte hennes brottslighet, skulle hon kunna spela mig något af sina elaka streck; jag ansåg derföre för rådligt att vara på min vakt.
»Tvärtom,» svarade jag; »jag riglade min dörr.»
»Brukar ni då inte alltid stänga er dörr om qvällarna, innan ni går till sängs?»
»Den illsluga hycklerskan!» sade jag för mig sjelf; »hon önskar att få lära känna mina vanor, för att sedan kunna anlägga sina planer derefter.» Förtrytelsen segrade åter öfver försigtigheten, och jag sade med skarp tonvigt: »Hittills har jag ofta underlåtit att skjuta rigeln för min dörr, emedan jag inte ansåg det behöfvas. Jag trodde nemligen icke att man på Thornfield skulle vara utsatt för någon fara; men för framtiden» (jag lade stark tonvigt på dessa ord) »skall jag noga taga alla försigtighetsmått, innan jag vågar gå och lägga mig att sofva.»
»Det vore det klokaste af er att göra så,» var hennes svar; »nejden häromkring är visserligen så stilla och fredlig som någon jag vet, och jag har aldrig hört talas om att några tjufvar varit här i huset, alltsedan det bygdes, ehuru det fins silfver för flera hundra punds värde i skänkskåpet, som litet hvar vet, och endast några få tjenare, eftersom husbond’ sällan är hemma, och, då han är det, såsom ungkarl inte behöfver så mycken betjening; men för min del anser jag likväl att det är bättre att vara litet för mycket försigtig, än motsatsen; en dörr är snart stängd, och det kan i alla händelser vara godt att ha en rigel mellan sig och en möjlig fara. En hel hop menniskor, tycker jag, lita alltför mycket på Försynen; men i min tanke tillstädjer den oss inte att åsidosätta egen omtanke och försigtighet.»
Med dessa ord slutade hon sitt tal, som för henne
