var ovanligt långt och som framsades med ett qväkerskas saktmod och blygsamhet.
Jag stod som om jag hade fallit från skyn, så förvånad var jag öfver hennes utomordentliga sjelfbeherskning och illsluga förställning, då kokerskan i detsamma trädde in i rummet.
»Mrs Poole,» sade hon, vänd till Grace, »tjenstfolkets middag är strax färdig; vill ni komma ned?»
»Nej; sätt min portermugg och en bit pudding på en tallrik, så bär jag det sjelf upp till mig.»
»Vill ni inte ha något kött?»
»Åh jo, en liten bit och så en skifva ost; det är allt hvad jag behöfver.»
»Än soppa, då?»
»Nej tack, det bryr jag mig inte om; jag kommer ner innan thédags och tillagar det sjelf åt mig.»
Kokerskan vände sig derpå till mig och sade att mrs Fairfax väntade på mig; jag aflägsnade mig derföre.
Jag hörde knappast mrs Fairfax’ berättelse vid middagsbordet om eldsvådan i sängkammaren, så upptagen var jag af att grubbla på Grace Pooles gåtlika karakter och ännu mera öfver det egna i hennes ställning vid Thornfield, samt öfver den omständigheten, att hon icke redan på morgonen blifvit förpassad till fängelset eller åtminstone afskedad ur sin husbondes tjenst. Han hade nära nog uttryckt sin öfvertygelse om hennes brottslighet den förflutna natten; hvad kunde det väl då vara för en hemlighetsfull orsak som afhöll honom från att anklaga henne? Hvarföre hade han pålagt äfven mig en ovilkorlig tystnad? Det var verkligen någonting högst besynnerligt: en djerf, hämdlysten och stolt husbonde tycktes på ett eller annat sätt stå i beroende hos en bland sina ringaste tjenare och vara så mycket i hennes våld, att han, äfven då hon stämplade mot hans lif, ej vågade öppet anklaga henne derför eller ännu mindre sjelf straffa henne.
Om Grace varit ung och vacker, hade jag möjligen blifvit frestad att tro, att någon ömmare känsla än försigtighet eller fruktan talade till hennes fördel; men hennes grofva ansigte och allt annat än sylfidiska växt förbjödo alla dylika antaganden. »Och likväl —» tänkte jag, »hon har en gång varit ung, och hennes ungdom tyckes varit
