jag hade fått en friskare färg och blifvit mera hullig; jag hade fått mera lif och lefnadslust, emedan jag hade ljusare förhoppningar och mera förströelser.
»Aftonen nalkas,» sade jag, då jag såg ut genom fönstret. »Jag har inte på hela dagen hört hvarken mr Rochesters röst eller steg; men säkert får jag ändå träffa honom innan qvällen. Jag var rädd för att möta honom i morse; men nu önskar jag det, emedan min längtan varit så länge gäckad, att den nästan vuxit till otålighet.»
Då skymningen verkligen inträdde, och Adèle lemnade mig för att gå ned och leka i barnkammaren hos Sofi, steg denna längtan till sin höjd. Jag lyssnade efter att få höra klockan ringa der nere; jag lyssnade efter att Lea skulle komma upp till mig med bud att jag skulle gå ned; jag inbillade mig emellanåt höra mr Rochesters egna steg och vände mig mot dörren, i väntan att den skulle öppnas och insläppa honom. Men dörren förblef stängd, och endast mörkret smög sig in genom fönstret. Ännu var det dock icke så sent: han skickade ofta efter mig omkring klockan sju eller åtta, och ännu var hon ej mer än sex. Jag skulle säkert ej bli helt och hållet sviken i min väntan denna afton, då jag hade så mycket att säga honom. Jag önskade att åter få leda talet på Grace Poole och höra hvad han skulle svara; jag önskade att rent ut få fråga honom, om han verkligen trodde att det var hon som under den förflutna natten hade gjort det förskräckliga mordförsöket; och om så vore förhållandet, hvarföre han gjorde en hemlighet af hennes förbrytelse. Det bekymrade mig föga om min nyfikenhet skulle reta honom; jag kände ett nöje i att omvexlande förarga honom genom motsägelser och göra honom god igen; i synnerhet roade mig det första, och en säker instinkt hindrade mig alltid från att gå för långt; jag öfverskred aldrig en viss linie, men på dess yttersta rand roade det mig också ofta att pröfva min skicklighet. Ständigt iakttagande den största aktningsfullhet och alltid påminnande mig hvad min ställning fordrade, kunde jag dock städse utan fruktan eller obehagligt tvång i våra samtal utsäga min egen tanke — något som behagade oss båda.
Ändtligen knarrade steg i trappan, och Lea trädde in; men endast för att säga mig att théet var färdigt i mrs Fairfax rum. Jag begaf mig emellertid genast dit, glad
