»Mr Rochester! Jag visste inte att han kunde sjunga.»
»Åh, han har en mycket vacker basröst och en utmärkt fallenhet för musik.»
»Och miss Ingram — hurudan röst hade hon?»
»En mycket stark och klangfull; hon sjöng riktigt förtjusande; det var en verklig högtid att höra henne sjunga; hon spelade äfven efteråt. Jag förstår mig inte på att bedömma musik, men mr Rochester kan det; och jag hörde honom säga att hennes föredrag var i hög grad utmärkt.»
»Och denna sköna och talangfulla dam är ännu inte gift?»
»Nej, jag tror så åtminstone. Efter hvad jag förmodar, så eger hvarken hon eller systern någon synnerlig förmögenhet. Gamla lord Ingrams gods voro till största delen fideikommiss, så att äldsta sonen fick nästan alltsammans.»
»Men jag tycker att det är besynnerligt att ingen rik friare har anmält sig. Mr Rochester, till exempel: han är ju rik, eller hur?»
»Ja bevars. Men, ser ni, det är en betydlig skilnad i år: mr Rochester är nära fyratio, och miss Ingram endast tjugufyra.»
»Nå, än se’n då? Mera olika partier hör man väl hvar dag talas om.»
»Det är sant; men ändå tror jag inte mr Rochester tänker på en sådan förbindelse. — Men ni äter ingenting. Ni har ju knappast smakat en bit sedan ni började.»
»Nej, jag är för törstig för att kunna äta. Vill ni vara så god och ge mig en kopp thé till.»
Jag var på väg att ännu en gång återkomma till sannolikheten af ett parti mellan mr Rochester och den vackra Blanche; men Adèle kom nu in och samtalet fick en annan vändning.
Då jag åter var allena, genomgick jag ånyo den underrättelse jag erhållit: såg in i mitt hjerta, undersökte dess tankar och känslor samt försökte att med kraftfull hand till förståndets trygga inhägnad återföra alla sådana som förirrade sig på inbillningens gräns och spårlösa marker.
Instämdt för min domstol, aflade minnet vittnesmål om de förhoppningar, önskningar, känslor, som jag sedan förflutna natt hyst i mitt hjerta — om det allmänna
