till London och der intaga sitt säte. Jag skulle tro att mr Rochester kommer att följa honom: det förundrar mig att han redan så mycket förlängt sitt vistande på Thornfield.»
Det var med en viss bäfvan, som jag såg timmen nalkas då jag med min elev skulle begifva mig ned i salongen. Adèle hade hela dagen varit i ett tillstånd af fullkomlig hänryckning, sedan hon fått höra att hon på aftonen skulle bli presenterad för damerna; och det var icke förr än Sofi började att kläda henne, som hon något lugnade sig. Vigten af detta förehafvando gjorde henne i en hast åter stadig; och i det ögonblick då hennes hår blifvit upplagdt i prydliga lockar, och hon fått på sig sin skära sidenklädning, sitt långa skärp ihopfästadt och de genombrutna halfhandskarna pådragna, såg hon så allvarsam och värdig ut, som någon domare i utöfning af sitt embete. Någon uppmaning att akta sina kläder, var alldeles obehöflig; då hon var klädd, satte hon sig helt tyst och stilla ned i sin lilla stol, hvarvid hon, för att ej skrynkla sin klädning, först mycket försigtigt drog undan den, samt försäkrade sedan att hon ej skulle röra sig förr än jag blef färdig. Detta dröjde ej heller länge: min bästa klädning (den af grått siden, som jag köpt till Miss Tempels bröllop och sedan dess aldrig begagnat) var snart påsatt; mitt hår var snart slätadt, och min enda prydnad, min perlbroche, snart fäst på sin plats. Vi gingo ned.
Lyckligtvis fanns det en annan ingång till salongen än den genom salen, der hela sällskapet satt till bords. Vi funno rummet tomt; en väldig brasa brann stilla i marmorkaminen, och hvita vaxljus spredo sitt strålande sken midt ibland de utsökta blommor, hvarmed borden voro prydda. Det röda draperiet hängde för den hvälfda ingången till salen; så tunn den skiljevägg än var, som detta förhänge bildade mellan oss och det i salen församlade sällskapet, talade de dock så lågt, att af deras konservation ingenting annat kunde urskiljas, än ett oredigt sorl.
Adèle, som ännu tycktes stå under inflytande af någon mycket högtidlig känsla, satte sig, utan att yttra ett ord, ned på en pall, som jag anvisade henne. Jag drog mig undan i en fönstersmyg, tog en bok från ett närstående bord och försökte att läsa. Adèle bar sin pall fram till mina fötter; strax derpå rörde hon vid mitt knä.
