»Hon har skrikit med fullt uppsåt,» förklarade Abbot med förtrytelse. »Och hvilket skrik sedan! Om hon hade gjort sig illa, kunde det ha varit ursäktligt, men hon bara ville narra hit oss allesammans; jag känner till hennes elaka streck.»
»Hvad vill detta säga?» frågade en annan stämma, och mrs Reed kom skyndsamt genom korridoren, med vildt fladdrande mössa och klädningen flygande liksom för en stormvind. »Abbot och Bessie, jag vill minnas, att jag gaf befallning att Jane Eyre skulle lemnas ensam här i röda kammaren, till dess jag sjelf kom till henne.»
»Miss Jane skrek så högt, nådig fru,» sade Bessie ursäktande.
»Låt henne vara,» var svaret. »Släpp Bessies hand, barn; på detta sätt får du ej din vilja fram, derom kan du vara säker. Jag afskyr all list, i synnerhet hos barn. Det är min pligt att visa dig, att dylika konster inte tjena till någonting. Du får nu stanna här en timme längre och endast på det vilkor, att du är fullkomligt stilla och undergifven, skall jag då befria dig.»
»Ack, tant, haf förbarmande! Förlåt mig! Jag kan inte uthärda längre — straffa mig på något annat sätt! Jag dör om —»
»Tyst! Denna din häftighet är i högsta grad motbjudande.»
Så tyckte hon äfven utan tvifvel. Jag var i hennes ögon en brådmogen aktris; hon betraktade mig som en sammansättning af vilda passioner, falskhet och lågsinthet.
Bessie och Abbot hade gått bort. Otålig öfver min, förnyade vilda ångest och mina konvulsiviska snyftningar, knuffade mig mrs Reed häftigt tillbaka och stängde åter in mig utan vidare omständigher. Jag hörde ljudet af hennes steg försvinna, Strax efter sedan hon var gången förmodar jag, att jag fick ett anfall af svindel; jag förlorade sansen och mins intet mera.
TREDJE KAPITLET.
Jag kan sedan ej erinra mig något, förrän jag
vaknade med en känsla som om jag haft en förfärlig mara;
