uppmärksamhet — var emellertid det öfriga sällskapet upptaget af sina egna, enskilda intressen och nöjen. De båda fruarna Lynn och Ingram fortforo att underhålla sig med hvarandra i högtidliga samspråk, hvarvid de vaggade sina turbaner emot hvarandra och, likt ett par stora dockor, uppsträckte sina fyra händer i gemensamma rörelser af öfverraskning, häpnad eller hemlighetsfullhet, allt efter som ämnet för deras samtal vexlade. Den milda miss Dent talade med den vänliga mrs Eshton, och båda gåfvo mig stundom ett vänligt ord eller ett leende. Sir Georg Lynn, öfverste Dent och mrs Eshton diskuterade politiska frågor, grefskapets angelägenheter eller förekommande rättsfall. Stundom plägade alla, liksom efter gemensamma överenskommelser, hålla upp med sina enskilda samtal eller sysselsättningar, för att betrakta eller lyssna till de båda hufvudpersonerna: ty i alla händelser utgjorde mr Rochester och — emedan hon stod i så nära gemenskap med honom — miss Ingram lifvet och själen i sällskapet. Om han var borta ur rummet en timme eller så, tycktes en oförmärkt tyngd smyga sig öfver hans gästers sinnen, och hans återkomst felade aldrig att gifva en ny fart åt det domnade samtalet.
Behofvet af hans lifvande inflytande tycktes synnerligen kännas en dag, då han af affärer blifvit kallad till Millcote och ej ansågs kunna återkomma förrän sent på aftonen. Eftermiddagen var regnig: en promenad, som man föreslagit att sällskapet skulle företaga för att bese ett zigenarläger, som nyligen blifvit uppslaget på en allmänning å andra sidan Hay, blef följaktligen uppskjuten. Några af herrarne hade begifvit sig till stallen; de yngre, tillsammans med de yngre damerna, spelade biljard i biljardsalen. De båda enke-nåderna Ingram och Lynn sökte tröst i ett lugnt och stillsamt parti kort. Blanche Ingram hade, sedan hon först genom högdragen tystnad afvisat några försök från mrs Dent och mrs Eshton, att draga henne in i ett samtal, först gnolat på några sentimentala sångstycken vid pianot, och derpå, sedan hon hemtat en roman från biblioteket, i stolt likgiltighet kastat sig på en soffa, i afsigt att sålunda genom fantasiens trollkraft söka förkorta de ledsamma timmarna af hans frånvaro. Rummet och hela huset var tyst; endast då och då hördes ett muntert stoj från de biljardspelande i öfre våningen.
