föga förstå hvarom de talade; ty ett samtal mellan Louise Eshton och Mary Ingram, hvilka sutto mig närmare, trädde störande emellan. De båda flickorna talade om den främmande; båda kallade honom »en vacker karl.» Louise sade att han var »för söt», och att hon »riktigt tillbad honom;» och Mary var förtjust öfver hans »söta lilla mun och fina näsa», som enligt hennes tanke utgjorde idealet för manlig skönhet.
»Och hvilken vacker och slät panna han har!» utbrast Louise. »Det fins inte några sådana der ojemnheter och knölar, hvilka jag tycker äro så obehagliga; och ett sådant mildt och stilla öga och leende han har sedan!»
I detsamma blefvo besagda unga damer, till min stora förnöjelse, af mr Henry Lynn bortkallade till andra ändan af rummet, för att deltaga i en rådplägning öfver den uppskjutna utflykten till zigenarlägret.
Jag kunde nu ostörd egna hela min uppmärksamhet på den framför elden sittande gruppen, och jag erfor snart att den främmande kallades mr Mason; vidare hörde jag att han direkte anländt till England från något aflägset varmt land, hvilket utan tvifvel var orsaken till att hans ansigte var så blekt och att han satt så nära kaminen och nyttjade öfverrock inne i rummet. Orden Jamaica, Kingston, Spanish Town antydde att Vestindien var hans vistelseort; och det var med ej ringa förvåning som jag strax derefter erfor, att han derstädes för första gången sett och gjort bekantskap med mr Rochester. Han talade om huru hans vän ej kunde fördraga det heta klimatet, stormarna och regntiden i denna trakt af verlden. Jag visste att mr Rochester rest mycket: mrs Fairfax hade berättat mig det; men jag hade alltid tänkt att Europas fasta land utgjort en gräns för hans resor, och jag hade aldrig förr än nu hört ens den ringaste häntydning på att han besökt mera aflägsna trakter.
Jag satt just och grubblade på hvad jag hört, då en helt oförväntad händelse afbröt tråden af mina tankar. Mr Mason, som, då någon gick i dörren, skälfde till af köld, begärde mera kol för att lägga på elden, hvars låga redan var slocknad, ehuru glödhögen ännu lyste helt röd. Betjenten, som bar in kolen, stannade, innan han gick ut, bredvid mr Eshtons stol och hviskade honom halfhögt i
