örat några ord, af hvilka jag endast urskilde »gammal qvinna» — »låter inte afvisa sig.»
»Helsa och säg henne att hon blir satt i stocken, om hon inte packar sig utaf», svarade den värde magistratspersonen.
»Nej — stopp!» inföll öfverste Dent; »skicka inte bort henne, Eshton; utan låt oss i stället begagna denna omständighet till vårt nöje; — men först måste vi dock rådfråga damerna.»
Derpå fortfor han med höjd röst:
»Mina damer, ni ha i sinnet en utflygt till Hay, i zigenarlägret, och nu berättar oss Sam, att en gammal zigenerska i detta ögonblick finnes i betjentrummet och önskar att blifva förestäld för ’det nådiga herrskapet’, för att spå dem deras tillkommande öden. Skulle ni inte vilja se henne?»
»Ni skämtar, öfverste», inföll lady Ingram. »Ni skulle säkert inte vilja uppmuntra en dylik låg bedragerska? Skicka för all del bort henne genast!»
»Men jag kan inte få henne att gå sin väg, mylady», sade betjenten »och ingen af de andra betjenterna heller. Mrs Fairfax är nu derute och ber henne gå; men hon har slagit sig ned i en stol i spiselvrån och säger att hon inte ämnar röra sig ur fläcken förr än hon får lof att komma in hit.»
»Hvad vill hon då?» frågade mrs Eshton.
»Hon vill ’spå herrskapet deras öden’, säger hon, nådig fru, och hon svär att hon måste och skall göra det.»
»Hur ser hon ut?» frågade de unga damerna Sam med en mun.
»Åh, hon är förskräckligt gammal och ful, miss; nästan lika svart som en korp.»
»Ah, hon är då en verklig trollpacka!» ropade Fredrik Lynn. »Låt henne för all del komma in.»
»Ja visst», instämde hans bror; »det skulle vara fanken till skada, om man läte ett sådant tillfälle till ett muntert skämt gå sig ur händerna.»
»Mina söta gossar, hvad tänken J på?» utropade lady Lynn.
»Jag kan omöjligen understödja någonting så dåraktigt», instämde lady Ingram.
