Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
234
jane eyre.

»Verkligen, mamma? Men du både vill och skall göra det», ljöd Blanches stolta stämma, i det hon vände sig om på pianostolen, der hon tills nu suttit alldeles tyst, till utseendet sysselsatt med att undersöka några musikhäften. — »Jag är mycket nyfiken att få höra mitt tillkommande öde; befall derföre den sköna damen att komma in, Sam.»

»Min söta Blanche! Kom ihåg —»

»Åh ja, det gör jag alltför väl — jag vet förut hvad du kan ha att invända; men jag måste ha min vilja fram — skynda dig derföre, Sam.»

»Ja — ja — ja!» ropade alla de unga, både damer och herrar. »Låt henne komma — det ska bli ett förträffligt nöje.»

Betjenten dröjde ännu.

»Hon ser så ruskig ut», sade han.

»Gå!» ropade miss Ingram; och karlen gick.

En liflig uppståndelse bemäktigade sig ögonblickligen hela sällskapet: en löpeld af skämt och raljeri gjorde sin rund då Sam åter inträdde.

»Hon vill inte komma nu», sade han. »Hon säger att det inte tillkommer henne att visa sig inför den ’stora hopen’ (så voro hennes ord). Jag måste visa henne in i ett rum för sig sjelf, och så säger hon, att den, som vill rådfråga henne, måste gå till henne en och en i sänder.»

»Ser du nu, min nobla Blanche», började lady Ingram, »att qvinnan börjar göra undanflykter. Lyd mitt råd, min englaflicka — och»

»Visa henne genast in i biblioteket», föll henne ’englaflickan’ i talet. »Det anstår ej heller mig att lyssna till henne inför den stora hopen: jag vill vara alldeles ensam med henne. Är det eld i biblioteket?»

»Ja, nådig fröken; men hon ser så förfärlig ut.»

»Se så, stå inte der och sladdra längre, dumbom, utan gör som jag befallt.»

Sam aflägsnade sig åter, och nyfikenheten, förenad med en viss hemlighetsfull oro, steg nu till sin höjd.

»Hon är färdig nu», sade betjenteu, då han strax derefter åter inträdde. »Hon önskar veta hvem som först vill besöka henne.»

»Jag tror att det kanske vore bäst att jag tittade in till henne, innan någon af damerna beger sig dit», sade