Härvid inföllo herrarne med de ifrigaste böner, att äfven blifva upplysta i de tvenne sista punkterna; men endast rodnad, utrop och ett förläget fnitter erhöllo de till svar på sina ogrannlaga frågor. De gifta fruarna bjödo emellertid luktvatten, hviftade med sina solfjädrar samt uttalade förnyade gånger sin ledsnad öfver att man ej i tid lyssnat till deras varningar. De äldre herrarne skrattade, och de yngre egnade ifrigt sin tjenst åt de uppskakade sköna.
Midt under all denna uppståndelse, och under det mina ögon och öron voro fullt upptagna af detta uppträde, hörde jag en sakta hostning bredvid mig, vände mig om och såg Sam stå vid min sida.
»Ursäkta, miss; zigenerskan säger att här fins ännu en ogift ung dam, som inte har frågat henne, och hon svär på att hon inte går förrän hon också varit hos henne. Det måste väl vara ni, miss, ty jag ser inte något annat ungt fruntimmer här. Hvad ska jag svara henne?»
»Jo, jag kommer i alla händelser,» svarade jag och kände mig helt glad öfver det oväntade tillfället att få tillfredsställa min starkt uppjagade nyfikenhet. Jag smög mig ur rummet, obemärkt af alla — ty hela sällskapet var i massa samladt kring den nyss återkomna förskräckta trion — och tillslöt dörren efter mig.
»Om ni vill, miss, så ska jag vänta i förstugan på er, och om ni blir skrämd, så kan ni ropa på mig, så kommer jag in.»
»Nej tack, Sam! gå tillbaka till köket; jag är inte det minsta rädd.»
Jag var det ej heller, men i hög grad intresserad och nyfiken.
NITTONDE KAPITLET.
Biblioteket såg ganska fredligt och lugnt ut, då jag
trädde in, och sibyllan — ifall hon var en sådan — satt
temligen städadt i en länstol i spiselvrån. Hon hade en
