Då jag hörde detta namn sprang jag hastigt upp.
»Är du det!» tänkte jag för mig sjelf; »då är det väl ändå något kanaljeri med i spelet.»
»Bli inte förskräckt!» fortfor den besynnerliga figuren; »af mrs Poole har ni ingenting att frukta: hon är stilla och tystlåten, och hvar och en kan lita på henne. Men, som jag nyss sade: under det ni sitter i den der fönstersmygen, tänker ni då inte på något annat än er tillkommande skola? Intresserar ni er då inte för någon af hela sällskapet, som intager stolarna och sofforna framför er? Fins det intet ansigte som ni studerar? Ingen gestalt, hvars rörelser ni, åtminstone med nyfikenhet, följer?»
»Det roar mig att betrakta alla ansigtena och alla gestalterna.»
»Men utmärker ni inte från de öfriga en — eller två—»?
»Jo, det gör jag ofta; då åtbörderna och blickarna mellan ett par tyckes innebära en hel berättelse, roar det mig att studera dem.»
»Nå, hvad är det som ni tycker bäst om att höra?»
»Åh, jag har inte så vidsträckt val! Samtalet rör sig vanligtvis kring samma ämne — kurtis, och lofvar att sluta med en och samma katastrof — giftermål.»
»Och detta enformiga tema behagar er?»
»Uppriktigt sagdt, bekymrar jag mig ej särdeles derom; det angår mig inte.»
»Angår det er inte? Då en ung dam, full af ungdom och helsa, utmärkt för skönhet och talanger, jemte bördens och rikedomens lysande förträden, sitter och ler mot en gentleman, som ni — »
»Som — hvad?»
»Som ni känner — och kanske tycker om.»
»Jag känner ingen af herrarne här. Jag har knappast talat ett enda ord med någon af dem, och hvad det vidkommer, att tycka om någon af dem, så högaktar jag visserligen några såsom ganska ståtliga och aktningsvärda gamla herrar och erkänner ungdomen, skönheten och de lysande företrädena hos andra; men för mig kunna de allesammans le mot hvem som helst, utan att jag bekymrar mid derom det ringaste.»
»Ni säger att ni inte känner herrarne här och att ni
