inte talat ett enda ord med någon af dem! Vill ni äfven säga detsamma om herrn i huset?»
»Han är inte hemma.»
»En högst djupsinnig anmärkning, en högst fiffig undanflykt! Han for till Millcote denna morgon och kommer tillbaka i afton eller i morgon; men utesluter väl honom denna omständighet från listan af edra bekantskaper — eller tillintetgör, så att säga, hela hans existens?»
»Nej; men jag har svårt att se hvad mr Rochester har att göra med det ämne ni nyss bragte å bane.»
»Jag talade om damer som le mot herrar, och på senare tiden har mr Rochester erhållit så många soliga blickar och leenden, att han väl till sluts måste smälta som snö om våren; har ni inte märkt det?»
»Mr Rochester har full rättighet att njuta af sina gästers sällskap.»
»Det är nu inte fråga om hans rättighet; men har ni aldrig märkt, att af alla de tal, som här hållas om äktenskap, mr Rochester blifvit gynnad med de lifligaste och mest ihärdiga?»
»Uppmärksamheten hos åhöraren bevingar den talandes tunga.»
Jag sade dessa ord snarare för mig sjelf än till zigenerskan, hvars besynnerliga tal, röst och hela sätt hade invaggat mig i ett slags drömmande tillstånd. Den ena oväntade tanken efter den andra gick öfver hennes läppar, till dess jag slutligen var insnärjd i ett riktigt nät af mystifikationer och undrade hvilken osynlig anda under veckor suttit vid mitt hjerta, vaktande arbetet i dess innersta verkstad och upptecknande hvarje pulsslag.
»Åhörarens uppmärksamhet!» upprepade hon. »Ja, det är sant; mr Rochester har suttit timtals med örat vändt till de tjusande läppar, som tycktes finna så mycket nöje i detta slags samtal; och han har lyssnat så gerna och sett så tacksam ut för den njutning han deraf erfor: har ni märkt det?»
»Tacksam! Jag kan inte påminna mig att jag upptäckt tacksamhet i hans ansigte.»
»Upptäckt! Ni har då således studerat det? Och hvad var det ni upptäckte, om det inte var tacksamhet.»
Jag svarade icke.
