»Han skulle väl så fan heller! Sade han sitt namn?»
»Hans namn är Mason, sir; och han kommer från Vestindien, ifrån Spanish Town på Jamaica, tror jag.»
Mr Rochester stod bredvid mig; han hade fattat min hand, liksom för att leda mig till en stol. Under det jag talade, kände jag en konvulsivisk tryckning; leendet stelnade på hans läppar, och hans andedrägt stockade sig.
»Mason! — Vestindien!» sade han i en ton, som om han varit en automat, hvilken ej kunde yttra mera än dessa ord. »Mason! — Vestindien!» upprepade han åter och omsade dessa ord trenne gånger, hvarunder hans ansigte blef grått som aska. Han tycktes knappast veta hvad han gjorde.
»Mår ni illa, sir?» frågade jag.
»Jane, jag har fått ett slag; — jag har fått ett slag, Jane!» stammade han.
»Åh! — Stöd er på mig, sir.»
»Jane, ni lånade mig en gång er axel; gör mig nu äfven samma tjenst.»
»Ja, sir, och äfven min arm.»
Han satte sig ned och hade mig att sätta mig bredvid honom. Hållande min hand i båda sina, smekte han den, under det han på samma gång betraktade mig med en i hög grad dyster och förvirrad blick.
»Min lilla vän», sade han; »jag skulle önska att jag vore ensam med er på en obebodd ö, och att oro, fara och rysliga minnen vore långt ifrån mig.»
»Kan jag hjelpa er, sir? Jag vill ge mitt lif för att tjena er.»
»Jane, om jag behöfver bistånd, skall jag söka det hos er: jag lofvar er det.»
»Tack för det, sir! säg mig hvad jag skall göra, — jag vill åtminstone försöka att göra det.»
»Hemta mig nu först ett glas vin från matsalen — de hålla nu på att supera der — och säg mig om Mason är der, och hvad han gör.»
Jag gick. Jag fann hela sällskapet i matsalen, vid supern, såsom mr Rochester hade sagt: de sutto icke till bords — supern var anordnad på ett sidobord; hvar och en hade tagit hvad han ville, och man stod här och der grupper, med tallrikar och glas i händerna. Alla tycktei
