vara vid ett förträffligt lynne. Mr Mason stod vid eldbrasan, samtalande med öfverste Dent och hans fru, samt tycktes lika munter som någon annan. Jag fylde ett vinglas (jag såg hur miss Ingram härvid betraktade mig med rynkad panna: hon tyckte säkert att jag tog mig nog stor frihet), och derpå återvände jag till biblioteket.
Mr Rochesters ytterliga blekhet hade försvunnit, och han såg åter fast och stark ut. Han tog glaset ur min hand.
»Er skål, tjenande ande!» sade han, tömde glaset och återlemnade det till mig. »Nå, hvad gjorde de, Jane?»
»De pratade och skrattade, sir.»
»Sågo de inte allvarsamma och hemlighetsfulla ut, som om de fått höra något utomordentligt?»
»Nej, inte det ringaste; — de voro idel glädje och munterhet.»
»Och Mason?»
»Han skrattade också.»
»Om allt det der folket komme in gemensamt och spottade åt mig, hvad skulle ni då göra, Jane?»
»Jag skulle drifva ut dem ur rummet, sir, om jag kunde.»
Han log ett halft leende.
»Men om jag ginge in till dem, och de endast gåfvo mig kalla blickar och hviskade hånande med hvarandra och sedan begåfvo sig bort och lemnade mig, den ena efter den andra, hvad skulle ni göra då? Skulle ni gå med dem?»
»Det tror jag inte, sir: jag skulle ha mera nöje af att stanna qvar.»
»För att trösta mig?»
»Ja, sir, för att trösta er så mycket jag kunde.»
»Än om de fördömde er för att ni höll fast vid mig?»
»Jag skulle förmodligen inte få veta någonting om deras fördömelse, och om jag också finge det, så brydde jag mig inte något derom.»
»Ni ville således för min skull utsätta er för tadel?»
»Jag skulle våga det för hvarje vän, som förtjenade en sådan tillgifvenhet, såsom jag är öfvertygad att äfven ni skulle göra.»
»Gå nu tillbaka in i salen; gå sedan helt tyst fram till Mason och hviska honom i örat att mr Rochester
