kommit hem och önskar att träffa honom; visa in honom hit och lemna mig sedan.»
»Ja, sir.»
Jag gjorde som han sagt. Hela sällskapet stirrade på mig med förvånade blickar, då jag trängde mig emellan dem. Jag uppsökte mr Mason, uträttade mitt budskap till honom och förde honom ut ur rummet; derpå visade jag honom in i biblioteket samt gick sedan uppför trapporna.
Det var sent på natten, sedan jag legat ett par timmar, då jag hörde gästerna begifva sig till sina rum. Jag urskilde mr Rochesters röst och hörde honom säga:
»Hitåt Mason! det här är ert rum.»
Han talade gladt och lifligt: de muntra tonerna lugnade mitt hjerta och jag låg snart i sömn.
TJUGONDE KAPITLET.
Jag hade glömt att draga för mitt sängomhänge,
hvilket jag annars vanligen gjorde; äfven fönsterjalusierna hade
jag ej hopskjutit. Följden var den, att då månen, som var
full och klar (ty natten var vacker och molnfri), under sitt
lopp kom till det ställe på himlahvalfvet, som var midt
emot mitt fönster, och såg in på mig genom de obetäckta
rutorna, väcktes jag af dess strålande sken. Jag öppnade
mina ögon och fäste dem på dess silfverhvita, kristallklara
skifva. Det var skönt, men alltför högtidligt: jag reste
mig upp till hälften och utsträckte min arm för att draga
igen sängomhänget.
Milde Gud! Hvilket skrik!
Natten — dess stillhet — dess lugn, sönderslets af ett vildt, gällt, skärande skri, som trängde från ena ändan af Thornfield Hall till den andra.
Mina pulsar stannade, mitt hjerta stod stilla, min utsträckta arm var förlamad. Skriket dog bort och blef icke förnyadt. Och hvilken som än uppgifvit detta förfärliga rop, så var det dock omöjligt att snart kunna återupprepa det: icke ens den starkaste kondor på de Andiska bergen kunde två gånger efter hvarandra utstöta ett sådant skri
