en halsduk samt kom hit tillbaka dermed, men var lätt på foten.»
Jag gick, tog reda på skåpet, fann det begärda och återvände dermed.
»Och nu», sade han; »gå nu på andra sidan om sängen, medan jag ordnar hans toilett; men gå inte härifrån: ni torde kanske ännu en gång komma att behöfvas.»
Jag gjorde som han sagt.
»Hörde ni någon röra på sig der nere när ni gick ned, Jane?» frågade mr Rochester strax derpå.
»Nej, sir; allt var tyst och stilla.»
»Vi skola helt fiffigt skaffa dig härifrån, Dick: det blir i alla händelser det bästa både för dig och den der stackarn der inne. Jag har sträfvat länge för att undvika någon skandal, och jag skulle inte vilja att den slutligen skulle komma. Se här, Carter, hjelp honom på med västen. Hvar lemnade du din pelskappa? Du kan inte resa en mil utan den i det här fördömdt kalla klimatet, det vet jag. Jaså, i ditt rum? — Jane, skynda ned till mr Masons rum — det som ligger närmast mitt — och hemta hit en kappa, som ni ser der.»
Jag sprang åter ned och återvände, bärande en ofantlig kappa, fodrad och bebrämad med pelsverk.
»Nu har jag åter ett ärende åt er», sade min otröttlige husbonde; »ni måste ned i mitt rum igen. Hvilken lycka att ni begagnar sådana der sammetsskor, Jane; en klumpfotad budbärare skulle aldrig duga i ett sådant kritiskt ögonblick. Ni måste öppna mellersta lådan i mitt toilettbord och taga fram en liten flaska och ett litet glas som ni finner der — fort!»
Jag flög dit ned och upp igen, medförande de begärda kärlen.
»Nå, det är bra! Och nu, doktor, skall jag taga mig friheten och sjelf ordinera en dosis, på mitt eget ansvar. Jag fick detta hjertstyrkande medel i Rom af en italiensk charlatan — en gynnare, som ni skulle piskat upp, Carter. Det duger inte att begagna utan urskilning, men det är ganska nyttigt vid vissa tillfällen, såsom nu till exempel. Jane, litet vatten!»
Han framsträckte det lilla glaset, och jag fylde det till hälften med vatten från karafinen, som stod på kommoden.
