lättsinnig och flyktig menniska, och jag tror att jag funnit verktyget för min förbättring i —»
Han tystnade: foglarna fortforo att sjunga och bladen att sakta susa. Jag nästan undrade att de icke upphörde med sin sång och sin hviskning, för att lyssna till den afbrutna uppenbarelsen; men de skulle ha fått vänta många minuter — så länge varade tystnaden. Slutligen såg jag upp till den tröge talaren: han hade sina blickar med ett forskande uttryck fästa på mig.
»Lilla vän», sade han nu i en helt annan ton, på samma gång som hans ansigte äfven flck ett förändradt uttryck, i det att det utbytte all den förra mildheten och allvaret mot en hård och sarkastisk min — »ni har märkt min böjelse för miss Ingram: tror ni inte att hon, i fall jag gifte mig med henne, skulle återge mig ett spritt nytt lif?»
Han steg genast upp och gick bort ända till slutet af gångstigen, och då han kom tillbaka, gnolade han på en visa.
»Jane, Jane», sade han, i det han stannade framför mig; »ni är helt blek af edra vakor: ni är väl inte ond på mig för det jag stört er hvila?»
»Ond på er? Nej, sir.»
»Gif mig er hand till bekräftelse af ert ord. Hvad — kalla fingrar! De voro varmare i natt, då jag vidrörde dem vid dörren till det hemlighetsfulla rummet. Jane, vill ni vaka med mig ännu en gång?»
»Så ofta jag kan vara er till någon nytta, sir.»
»Till exempel natten före mitt bröllop? Jag är säker på att jag då inte kan sofva. Vill ni lofva mig att sitta uppe då, för att hålla mig sällskap? Med er kan jag tala om min älskade; ty ni har sett henne och känner henne.»
»Ja, sir.»
»Hon är en sällsynt varelse, inte sant?»
»Jo, sir.»
»Fullblod — äkta fullblod, Jane: rund, eldig, brunett; med ett hår sådant som Cartagos damer måste ha haft. Se så, för fanken! der äro Dent och Lynn i stallet! Gå in genom det der buskaget, genom den här lilla porten.»
