Menskorna äro så kalla och hårda;
Viste bland hedar och klippor mig väg,
Dock uti skyn bo små englar som vårda
Värnlösa barnet och skydda dess stig!
Hör huru nattvinden susar i fjerran!
Himlen, så molnfri, är stjernig och klar —
Ja, jag vill glädjas och hoppas, ty Herran
Tröstar den hvarken har mor eller far!
Skulle jag, dårad af irrsken, förvilla
Mig ned ibland kärren, jag hviskar Guds namn,
Viss att till sluts dock den fattiga lilla
Trygg sjunker ned i hans skyddande famn.
Det bor en tanke inom mig, som gjuter
Mod uti själen och lifvar mig än,
Den: att om jorden den arma förskjuter,
Har hon i himlen ett hem och vän!»
»Gråt nu inte, miss Jane», sade Bessie, sedan hon slutat. — Hon kunde lika väl ha sagt till elden »brinn inte!» men huru kunde väl hon gissa till den bittra smärta jag led i detta ögonblick? Under förmiddagens lopp kom mr Lloyd.
»Hvad! redan uppe!» sade han, då han trädde in i barnkammaren. »Nå, Bessie, hur är det med henne?»
Bessie svarade, att jag mådde fullkomligt bra.
»Men i sådant fall borde hon se litet gladare ut. Kom hit, miss Jane; ni heter ju Jane, är det inte så?»
»Jo, Jane Eyre.»
»Nå, ni har gråtit, miss Jane Eyre; kan ni säga mig hvarföre? Har ni något ondt?»
»Nej.»
»Åh jag förmodar att hon gråter derföre att hon inte fått fara ut med nådig frun», inföll Bessie.
»Åh, det tror jag inte; hon är för gammal för sådana barnsligheter.»
Jag var äfven af samma tanke, och sårad af den orättvisa beskyllningen, svarade jag hastigt:
»Jag har aldrig i mitt lif gråtit för något sådant; jag afskyr att fara i vagn. Jag gråter derföre att jag är olycklig.»
»Åh, fy, miss!» sade Bessie.
