af sårad stolthet bidrog i icke ringa mån att gifva hennes majestätiska anletsdrag ett ännu mer befallande uttryck.
»Vill den der personen er någonting?» frågade hon mr Rochester, och mr Rochester vände sig om för att se hvem personen var. Han gjorde en besynnerlig grimas — en af sina vanliga, besynnerliga, tvetydiga miner — släppte sin biljardkö och följde mig ut ur rummet.
»Nå, Jane, hvad står på?» sade han och stödde sig med ryggen mot dörren till läsrummet, hvilken han hade stängt.
»Jo, jag skulle anhålla om tillåtelse att få bege mig bort på en vecka eller två.»
»För hvad ändamål? Och hvarthän?»
»Till ett sjukt fruntimmer, som skickat efter mig.»
»Hvad för ett sjukt fruntimmer? Hvar bor hon?»
»I Gateshead, i grefskapet * * *.»
»I grefskapet * * *? det är ju hela hundra mil dit. Hvem kan det vara som skickar och hemtar folk en sådan väg?»
»Hennes namn är Reed, sir — mrs Reed.»
»Reed af Gateshead? Jag har känt en magistratsperson med det namnet.»
»Det är hans enka, sir.»
»Och hvad har ni att göra med henne? Hur känner ni henne?»
»Mr Reed var min onkel — min egen morbror.»
»För tusan, var han det och det har ni aldrig talt om för mig; ni sade alltid att ni inte hade några slägtingar.»
»Inga som bry sig om mig. Mr Reed är död, och hans hustru försköt mig.»
»Hvarföre det då?»
»Emedan jag var fattig och låg henne till last och hon inte kunde tåla mig.»
»Men mr Reed har ju lemnat etter sig barn? — ni måste ha kusiner? Sir George Lynn talade i går om en Reed af Gateshead — han skall, som denne påstår, vara en bland de största skojare i hela London. Ingram talade också om en Georgina Reed, som för en vinter sedan eller två skall hafva varit mycket beundrad i London för sin skönhet.»
»John Reed är nu också död, sir; han ruinerade sig sjelf och äfven till hälften sin familj och tros ha begått
