»Jag vill inte ha den vexlad, det kan ni väl förstå. Tag emot er lön.»
Jag nekade att mottaga mer än som tillkom mig. Han såg ond ut i början, derpå sade han, som om han erinrat sig något:
»Det är sant, det är sant! det är bäst att inte ge er allt på en gång; om ni hade femtio pund, skulle ni kanhända dröja borta i tre månader. Här har ni tio; räcker det inte till?»
»Jo, men då är ni skyldig mig fem.»
»När ni kommer tillbaka skall ni få dem. Tilldess är jag er bankir för fyratio pund.»
»Mr Rochester, jag har god lust att begagna mig af tillfället för att tala med er om en annan affär.»
»En affär? Det skulle vara roligt att få veta hvad det kan vara.»
»Ni har så godt som underrättat mig om att ni ämnar gifta er.»
»Nå, än sedan?
»I fall så är, bör Adèle sättas i pension; jag är säker på, att ni sjelf inser nödvändigheten deraf.»
»För att laga att hon inte går i vägen för min fästmö, som eljest torde behandla henne något hårdhändt? Ert råd är inte sa oäfvet; ni har mycket rätt; Adèle, som ni säger, måste i en pension, och ni, naturligtvis dra rakt åt — fanders.»
»Det skulle jag inte tro, men jag måste se mig om efter någon annan plats.»
»Naturligtvis!» utropade han med en i hög grad fantastisk och löjlig förvrängning af röst och anletsdrag. Han såg på mig några minuter, derefter fortfor han:
»Och gamla mrs Reed, eller de unga damerne, hennes döttrar, lära väl bli ombedda att skaffa er en plats, kan jag förstå?»
»Nej, jag står inte på så god fot med dessa mina slägtingar, att jag skulle kunna be dem om att göra mig en tjenst — men jag skall annonsera.»
»Ja, ni skall spatsera uppför Egyptens pyramider!» brummade han. »Understå er bara att annonsera! Jag skulle önska att jag endast erbjudit er ett pund i stället för tio. Gif mig tillbaka nio pund, Jane; jag behöfver dem.»
