ni inte hvila er hos oss en timme, miss? Sedan ska jag föra er till mrs Reed.»
I detsamma inträdde Robert, hvarvid Bessie lade sitt sofvande barn i vaggan och sedan gladt skyndade emot sin man. Derefter öfvertalade hon mig att taga af mig hatten och dricka en kopp thé; det kunde jag behöfva, menade hon, ty jag såg blek och trött ut. Jag mottog med nöje hennes välvilliga anbud och lät henne taga af mig mina reskläder, lika passivt som jag låtit henne kläda af mig då jag var barn.
Förflutna tiders minnen vaknade åter upp i min själ då jag såg Bessie trippa omkring, taga fram thébrickan och sitt bästa porslin, breda smörgåsar, rosta bröd och emellanåt gifva lilla Robert eller lilla Jane en liten puff eller stöt, alldeles som hon i forna dar brukade göra med mig. Bessie hade bibehållit sitt häftiga lynne lika väl som sin lätta gång och sitt vackra utseende.
Då théet var färdigt ville jag gå fram till bordet, men hon tillsade mig att sitta stilla, alldeles på sitt gamla, befallande sätt. »Jag ska servera er, der ni sitter vid spiseln», sade hon och stälde framfor mig ett litet rundt bord med en kopp och en tallrik smörgåsar, alldeles som hon förr i barnkammarn plägat sätta mig på en liten stol och traktera mig med någon för min räkning undansnillad läckerbit. Jag log och lydde henne, alldeles som i forna dagar.
Hon ville veta om jag kände mig lycklig på Thornfield Hall och hvad frun i huset var för en person, och då jag svarade, att der endast fanns en herre, frågade hon om det var en hyglig karl och hur han behagade mig. Jag sade henne, att han, hvad utseendet angick, var temligen ful, men en fulländad gentleman, att han bemötte mig mycket väl och att jag hade all anledning att vara belåten. Derpå beskref jag det glada sällskap som på sista tiden uppehållit sig i huset, och till dessa berättelser, som just voro i hennes smak, lyssnade Bessie med särdeles intresse.
Under dylikt samspråk förflöt en timme; Bessie satte åter på mig min hatt och öfriga klädespersedlar, hvarpå vi lemnade portvaktarstugan och begåfvo oss af till herrgårdsbygnaden. Det var nu nio år sedan jag, äfven då åtföljd af henne, gick ned utför samma väg, uppför hvilken jag
