en halftimme stannade jag qvar, i förhoppning att få se något tecken till en försonligare sinnesstämning, men förgäfves. Hon försjönk snart ånyo i dvala och kom ej någonsin mera till medvetande; klockan tolf på natten afled hon. Jag var ej närvarande för att tillsluta hennes ögon, och ej heller döttrarna. Följande morgon fingo vi genom tjenstfolket veta, att allt var förbi. Hon var nu redan iklädd sin svepning. Elise och jag gingo att se på henne; Georgina brast i gråt och sade, att hon ej tordes gå med. Der låg nu, stel och orörlig, Sara Reeds en gång så kraftfulla kropp; öfver de brustna ögonen voro ögonlocken neddragna, pannan och de hårda anletsdragen buro ännu prägeln af hennes stränga, obevekliga karakter. Åsynen af detta lik gjorde på mig ett besynnerligt och högtidligt intryck. Jag såg på det med dyster smärta; inga milda och försonande känslor, ingen känsla af medlidande, hopp eller ödmjukhet, uppväckte det, endast en bitter ångest för hennes själafrid, icke beledsagad af någon sorg öfver min förlust — och en dyster, tårlös fasa för det förskräckliga i en sådan död.
Elise betraktade lugnt sin mor. Efter några ögonblicks förlopp anmärkte hon:
»Med den kroppskonstitution, hon hade, borde hon ha uppnått en ganska hög ålder: grämelse och bekymmer ha dödat henne i förtid.»
En spasmodisk ryckning sammandrog för ett ögonblick hennes mun; då den var förbi, vände hon sig om och lemnade rummet, och jag följde med henne. Ingen af oss hade fällt en tår.
ANDRA KAPITLET.
Mr Rochester hade blott gifvit mig tillåtelse att vara
borta en vecka; men likväl förflöt en hel månad innan jag
lemnade Gateshead. Jag ämnade begifva mig af strax efter
begrafningen, men Georgina bad mig enträget att stanna
qvar, till dess hon skulle fara till London, dit hon nu
