ändtligen blifvit inbjuden af sin morbror, mr Gibson, som hade kommit för att bevista sin systers begrafning och ordna familje-angelägenheterna. Georgina sade, att hon fruktade för att vara ensam med Elise, som hvarken deltog i hennes sorg eller tröstade henne i hennes oro eller ville på något sätt hjelpa henne med förberedelserna till hennes afresa. Jag åhörde derföre, så tålmodigt som möjligt, hennes jämmerliga klagolåt och utbrotten af hennes sjelfviska sorg, under det jag sydde åt henne och packade in hennes kläder. Medan jag arbetade, gick hon emellertid sysslolös, och jag tänkte för mig sjelf: »Om jag och du, min kära kusin, voro bestämda att lefva tillsammans, så skulle du få se något helt annat. Jag skulle då ej längre beqväma mig att spela rolen af den undfallande: jag skulle anvisa dig dina bestämda göromål och tvinga dig att uträtta dem, eljest skulle de få bli ogjorda. Jag skulle slutligen yrka på att du qväfde de der långdragna, föga uppriktiga suckarna. Det är endast emedan vår bekantskap kommer att bli af så kort varaktighet, och emedan den inträffat under så särdeles bedröfliga omständigheter, som jag finner mig i att visa mig så tålmodig och eftergifvande.»
Slutligen såg jag mig lyckligt och väl befriad från Georgina. Men nu kom Elise och bad mig stanna qvar en vecka till. Utförandet af hennes planer toge all hennes tid och uppmärksamhet i anspråk, sade hon. Hon ämnade resa till någon mig obekant ort, och hela dagen i ända uppehöll hon sig i sitt rum, hvars dörr var tillriglad innanför, och packade in saker i kappsäckar, tömde byrålådor, brände upp bref och hade ej minsta beröring med någon i huset. Hon bad mig sköta hushållet, mottaga besökande och besvara de bref, som innehöllo ett beklagande öfver familjens olycka.
En morgon tillkännagaf hon för mig att hon nu ej behöfde mig längre. »Jag är er mycket förbunden», tillade hon, »för de värderika tjenster ni gjort mig och den fina takt ni visat. Det är något helt annat att lefva tillsammans med en person sådan som ni, än med Georgina: ni gör hvad er pligt fordrar och ligger ingen till last. I morgon», fortfor hon, »reser jag öfver till kontinenten. Jag tänker taga min tillflykt till en religiös asyl nära Lille — ett nunnekloster torde ni väl kalla det: der tänker jag föra
