värdshus, tillryggalade jag följande dagen åter femtio mil. Under de senaste tolf timmarna tänkte jag på mrs Reeds sista ögonblick; jag såg hennes bleka, vanstälda ansigte, jag hörde det rosslande ljudet af hennes röst. Begrafningsdagen, likkistan, båren, den svartklädda skaran af förpaktare och tjenare — slägtingarna voro ej många — det djupa grifthvalfvet, den tysta kyrkan, den högtidliga ceremonien, allt stod lifligt för mina ögon. Derefter tänkte jag på Elise och Georgina: den ena såg jag framför mig som drottningen på en bal, den andra som invånarinna i en klostercell, och jag sysselsatte mig länge med att noggrannt analysera och granska egenheterna hos dessa tvenne så olika personer och karakterer. Ankomsten till den stora staden * * * skingrade dessa tankar och framkallade i stället andra; då jag om qvällen lade mig i min säng, öfvergick jag från minnena af det förflutna till tankarna på framtiden.
Jag återvände således till Thornfield; men hur länge skulle jag stanna der? Icke särdeles länge, det var jag säker på. Mrs Fairfax hade skrifvit till mig under min frånvaro: alla gäster, berättade hon, hade rest sin väg; mr Rochester hade begifvit sig till London för tre veckor sedan, men man väntade honom tillbaka inom fjorton dagar. Mrs Fairfax förmodade att han höll på med förberedelser till sitt bröllop, ty han hade talt om att köpa en ny vagn: hon sade, att hon inte riktigt kunde få i sitt hufvud det der giftermålet med miss Ingram, men efter hvad hvar menniska sade och af hvad hon sjelf hört, kunde hon icke betvifla att det inom kort skulle ega rum. — »Man måste verkligen vara i högsta grad misstrogen, ifall man tviflar på det», sade jag för mig sjelf; »jag för min del gör det åtminstone inte.»
Nu blef frågan den: hvart skulle jag taga vägen? Jag drömde om miss Ingram hela natten; på morgonen hade jag en mycket liflig dröm: jag tyckte att hon tillstängde grindarna vid Thornfield för mig och förklarade att jag der ingenting vidare hade att göra, och att mr Rochester såg på med korsade armar, hånleende både åt henne och mig.
Jag hade icke underrättat mrs Fairfax om hvilken dag hon kunde vänta min ankomst; ty jag ville icke att man skulle skicka och hemta mig från Millcote med någon vagn eller annat åkdon. Jag föresatte mig att till fots
