tillryggalägga det lilla vägstycket till Thornfield, och sedan jag anförtrott min kappsäck åt en af värdshusdrängarne, smög jag mig, en juniqväll klockan sex, helt tyst och stilla från värdshuset, der jag tagit in, och vandrade fram på vägen till Thornfield — en väg, som för det mesta gick genom ängar och fält och på hvilken man nu ej behöfde frukta att möta många.
Det var just icke någon särdeles klar eller solig sommarafton; men luften var mild och varm. Arbetsfolket var i full syselsättning med höslåttern, och himmelen, ehuru långt ifrån molnfri, var sådan att den lofvade godt för morgondagen: dess blåa färg — der den var synlig — var ren och klar, och dess molnlager höga och genomskinliga. Äfven vestern hade en varm färgton — det såg ut som en stor eld der varit tänd, en offerlåga brinnande på ett altar bakom dess förhänge af marmorhvit dimma, och genom öppningar när och der framstrålade ett rödt, gyllne sken.
Jag blef allt gladare, ju närmare jag kom, ja, så glad, att jag plötsligen stannade för att fråga mig sjelf, hvad denna glädje kunde betyda, och påminna mig om att det ej var till mitt hem jag begaf mig, eller till en blifvande vistelseort, eller till något ställe, der ömma vänner längtansfullt afbidade min ankomst. »Mrs Fairfax kommer nog emot dig med ett vänligt, välkomnande leende», sade jag till mig sjelf, »och lilla Adèle kommer nog att hoppa af glädje, då hon får se dig; men du vet alltför väl, att det är på någon annan du tänker, och att han icke tänker på dig.»
Men hvad är väl så envist som ungdomen — så blindt som oerfarenheten? Och dessa båda försäkrade mig, att njutningen att få återse mr Rochester vore tillräckligt stor, antingen han bevärdigade mig med en blick eller ej; och de tillade: »Skynda dig! skynda dig! var hos honom så länge du kan: om några få dagar till, eller på sin höjd om några veckor, är du skild från honom för alltid!» Och så qväfde jag en nyfödd själavånda — en oredig, dunkel känsla, som jag hvarken ville erkänna såsom min eller gifva någon vidare näring — och fortsatte med snabba steg min vandring.
Äfven på Thornfields ängar är man sysselsatt med slåttern eller, rättare sagdt, arbetarne ha slutat sitt
