aktningsvärd fattigdom. De tänka på detta ord blott i sammanhang med trasiga kläder, knapp föda, en eldstad utan värme, råa seder och förnedrande laster. Fattigdom var för mig detsamma som förnedring.
»Nej, jag skulle inte tycka om att komma till fattigt folk.»
»Inte en gång om de voro goda och vänliga emot er?»
Jag skakade nekande på hufvudet. Jag kunde ej förstå, huru fattigt folk kunde ha råd att vara goda och vänliga. Och sedan att lära mig tala som de, att antaga deras sätt, att blifva utan uppfostran, att växa upp likt en af dessa fattiga qvinnor, som jag ibland sett amma sina barn eller tvätta sina kläder vid stugdörrarna i Gatesheads by — nej, jag hade icke mod att köpa friheten för detta pris.
»Men äro då edra slägtingar verkligen så fattiga? Äro de arbetsfolk?
»Jag vet inte; tant Reed säger, att om jag har några, så måste det vara ett tiggarfölje, och jag skulle inte tycka om att gå och tigga.»
»Skulle ni då vilja gå i skola?»
Återigen besinnade jag mig. Jag visste knappt hvad skola var. Bessie brukade väl ibland att tala om den såsom ett ställe, hvarest unga flickor fingo stå i skamvrån och bära »åsneöron,» och der de fingo lära sig att vara öfvermåttan artiga och belefvade. John Reed afskydde skolan och hatade sin lärare, men John Reeds smak var ej någon regel för mig, och om också Bessies skildringar af skoltukten, hvilka hon hade samlat från de unga flickorna i en familj, der hon hade tjenat innan hon kom till Gateshead, voro något afskräckande, så voro deremot hennes berättelser om vissa talanger, som de unga flickorna derstädes förvärfvat sig, i lika mån lockande. Hon plägade i svassande ord utbreda sig öfver taflor med sköna landskap och blommor målade af dem; hon talade om sånger, som de kunde sjunga och om stycken som de kunde spela, om börsar, som de kunde virka och fransyska böcker, som de kunde öfversätta; och ju mera jag lyssnade, desto mera intogs jag af afund och längtan. Dessutom skulle det ju blifva en fullkomlig förändring att få komma i skolan; det
