»Jag tror knappast att det fins en trollkraft nog stark för att kunna åstadkomma det, sir», svarade jag och tillade i tankarna: »ett älskande öga är all den trollkraft som behöfs; för ett sådant är ni tillräckligt vacker; eller, rättare sagdt, för ett sådant har ert sträfva utseende en tjuskraft, som vida öfvergår sjelfva skönhetens.»
Mr Rochester plägade ibland läsa mina innersta tankar med en för mig oförklarlig skarpsinnighet: i närvarande fall tycktes han dock ej gifva akt på mitt korta, afbrutna svar, han såg blott på mig med detta för honom egna småleende, som blott i sällsynta fall framskymtade på hans läppar. Det tycktes som om han ansett det vara för godt att användas under vanliga förhållanden: det var en solstråle af sann känsla — och han lät den i detta ögonblick fullt utgjuta sig öfver mig.
»Gå nu, Jane», sade han och makade åt sig, så att jag kunde klifva öfver stättan, »gå hem och hvila edra små trötta fötter under en väns tak.»
Allt hvad jag nu hade att göra var att tigande efterkomma hans uppmaning. Jag gick också öfver stättan utan att säga ett ord och ville i allsköns lugn lemna honom. Men en oemotståndlig makt fasthöll mig — en osynlig hand tvang mig att vända om. Jag sade — eller snarare sade det en inre röst i stället för mig och nästan mot min vilja:
»Jag tackar er, mr Rochester, för er stora godhet. Jag är så hjertligt glad öfver att åter vara hos er, och hvarhelst ni är, är mitt hem — mitt enda hem.»
Jag gick på med så snabba steg, att till och med han ej skulle kunnat hinna upp mig, om han ock försökt det. Lilla Adèle blef alldeles utom sig af glädje, då hon fick se mig. Mrs Fairfax emottog mig med sin vanliga okonstlade hjertlighet. Lea smålog, och äfven Sofi uttalade med mycken vänlighet sitt »bon soir.» Jag kände mig mycket lycklig: det finnes ingen högre sällhet än den, att vara älskad af sina medmenniskor och veta att man genom sin närvaro förhöjer deras glädje och trefnad.
Denna afton blundade jag med berådt mod för framtiden; jag tillstoppade mina öron för den varnande röst, som förebådade mig en snar skilsmessa och kommande sorger. Då vi druckit thé; då mrs Fairfax tagit upp sin sticksöm, jag nedsatt mig på en pall vid hennes fötter, lilla
