Adèle tillbragte nere hos honom, började blifva nedstämd och svårmodig, hände det ofta att han plötsligt blef helt glad. Aldrig hade han oftare kallat mig till sig, aldrig hade han visat sig vänligare och ömmare mot mig, än vid dessa tillfällen — och, tyvärr, aldrig hade jag älskat honom innerligare.
TREDJE KAPITLET.
En herrlig midsommar utgöt sin glans öfver England;
en så molnfri himmel, en sådan oafbruten följd af vackra
solskensdagar plägar sällan gynna vår hafomflutna ö. Det
var som om en skara af Italiens sköna sommardagar, likt
en flock praktfulla foglar, gjort en utflygt från söder och
slagit ned på Albions hvita klippor, för att der hvila ut
efter resan. Allt hö var inbergadt, fälten kring Thornfield
voro helt och hållet afmejade; vägarna voro hvita och torra;
träden vaggade stolt sina lummiga kronor; häckar och
skogar gjorde med sin saftiga och rika grönska ett angenämt
afbrott mot de slagna och af solen förgylda ängarnas mera
ljusa färgton.
På midsommaraftonen hade Adèle, sedan hon tröttnat att plocka smultron i Hay-Lane, gått till sängs samtidigt med solen. Jag stannade qvar hos henne till dess hon somnat och begaf mig sedan till trädgården.
Det var nu den skönaste timmen af alla de tjugufyra; ty — »dagens qvalm re’n flytt sin kos», och daggen föll svalkande på törstande slätter och förbrända kullar. Der solen, ren och molnfri, hade gått ned i vester, spred sig en mörk purpurfärg — på en enda punkt, vid toppen af en kulle, glödande med ett rubinrödt, flammande sken — med ständigt mattare färgskiftningar, högt upp på halfva himlahvalfvet. Östra delen af himmelen hade sin egendomliga fägring, sin vackra, djupblå färg och sitt eget anspråkslösa smycke, en i detta ögonblick uppgående, enslig stjerna: snart skulle månen öka dess prakt; men ännu hade han ej höjt sig öfver horisonten.
Jag gick en stund omkring på den stenlagda platsen
