»Om en månad härefter hoppas jag att vara en lycklig brudgum», fortfor mr Rochester, »och emellertid skall jag sjelf se mig om efter någon tjenst eller tillflyktsort åt er.»
»Jag tackar er, sir, jag är verkligen ledsen att nödgas —»
»Jag ber, inga ursäkter! Jag är af den åsigt, att när någon, som är i en beroende ställning, gör sin skyldighet så väl, som ni gjort er, så har han ett slags anspråk på att hans husbonde skall bistå honom efter bästa förmåga. Jag har också i sjelfva verket hos min tillkommande svärmor hört talas om en plats, som jag tror skall anstå er. Det vore fråga om att ni skulle åtaga er att uppfostra fem unga flickor, döttrar till mrs Dionysius O’Gall, Bitternutt-Lodge, i Connaught i Irland. Jag tror nog att ni skall komma att tycka om detta land, folket der skall vara så godsint och hjertligt.»
»Men det ligger så långt bort», invände jag.
»Hvad betyder det? — en så förståndig flicka som ni, kan väl inte fästa någon vigt vid resan eller afståndet.»
»Jag har ingenting mot resan, men så mycket mer mot afståndet; och så när jag tänker på att hafvet skall skilja mig —»
»Från hvad, Jane?»
»Från England, från Thornfield och —»
»Nå?»
»Från er, sir!»
Jag sade detta nästan mot min vilja, och lika ofrivilligt strömmade tårarna ur mina ögon; jag gret likväl icke högt och undvek att snyfta. En kall rysning gick öfver mig vid tanken på mrs O’Gall och Bitternutt-Lodge, och ännu förfärligare syntes mig tanken på de stormiga, salta vågor, som skulle brusa emellan mig och denne min husbonde, vid hvars sida jag nu vandrade; men förfärligast af allt var föreställningen om det djupa svalg, som rikedom, bördsfördomar och konvenansens lag uppkastat mellan mig och den, som jag icke kunde undgå att högakta och älska.
»Det är långt dit», sade jag än en gång.
»Det kan inte nekas, och har ni en gång kommit till Bitternutt-Lodge, Connaught i Irland, så se vi hvarandra aldrig åter, det kan man taga för afgjordt, Jane. Jag reser aldrig öfver till Irland, emedan jag just inte kan säga, att
